sina lärjungar, och hufvudinnehållet af hans öfverste-presterliga bön. Bäre hela vårt förhållande derom vittnesbörd! Efter dessa stora ämnen ställer jag, såsom ett mycket ringare, min önskan om det högvördiga Ståndets fortfarande förtroende till sin åldrige talman. Mitt deltagande i riksdagsärender började vid regementsförändringen och borde nu upphöra. Urlofvet får ökad anledning af en ofta återkommande sjuklighet, som trycker denfrån barndomen svage, alltid sträfsamme. Min Konungs nådiga kallelse och, såsom jag förmodar, det högvördiga Ståndets vilja hafva kommit mina betänkligheter att vika. Mina tänkesätt äro kända, enligt vitsord af den store Konung, hvilkens minne jag vördar. På dem skall man icke heller nu misstaga sig. Men de aftagande krafterna vinne undseende, starkare stöd och den broderliga handers ledning! Vid allt, som kan vara bristfälligt hos oss gemensamt, iklädom oss kärleken , hvilken är fulikomlighetens band! Fridens Gud gifve åt denna riksdag ett lugnare lynne, och välsigne den! — Af landtmarskalkens tal meddelas följande utdrag, hvarom för öfrigt intet vidare är att säga för tillfället: Sveriges Ridderskap och Adel har dyrbara minnen att häfda och stora efterdömen inom sig att följa. Rikets första stånd, ej blott till namnet, har Ridderskapet och Adeln visat sig värdigt denna utmärkta plats, så väl då det gällt att i strid emot utvärtes fiender värna fosterlandets ära och sjelfständighet, som då inhemsk söndring satt konungamakten eller den lagbundna friheten i fara. Rättigheten att såsom reprasentanter för Svenska Folket försvara och vårda dessa begge dyrbara vilkor för samhällets bestånd och utveckling innefattar ock pligten att tillse, det ingendera rubbas eller vanvårdas. Så hafva våra fäder tänkt och handlat, så skola, jag är säker derom, jemväl nutidens Ridderskap och Adel tänka och handla.n