sätt ingripit uti ett stånds frihet, oberoende och suveränitet. Hvilka voro nu följderna af dett: beslut? Separatförbundets ständer protesterade deremot; förklarade det för ett nyit ingrepp i deras kntonal-rättigbeter och vägrade detsamma allt slags erkännande. Men dervid stannade de dock icke; oaktadt det var kändt, att anledn:ng till någon beväpnad verkställighet då ännu icke förefanns, oaktadt edsförbundet icke vidtog några militäriska mått och steg, bedrefvo de sina krigiska tillrustningar med ökad if ver, hemtade förråder af vapen och ammunition från utlåndet och uppförde befästningar vid grannkantonernes gränsor; så att senaten blef nödsakad att så mycket möjligt afskära dessa transporter och påbjuda landsfred. Men utvecklingen af fiendtliga åtgärder bade det oaktadt sin fortgång, och hvsd som bland annat förtjenar offentlig uppmärksamhet, är att regeringen i Luzern vägrade utlemnandet af de edsförbundet tillhörige hospitals-redskap, och att densamma lät arrestera den ena och från kantonen förvisa den andra af de edsförbundsofficerare, hvilka af krigsrådet erhållit uppdraget, att besörja denna an2zelägerhet. De instruktioner, som slla .debud af majoriteten innehade, fordrade framför ellt användandst af alla medel, som kunde medföra en antesglig och fredlig lösning ai frågan. Förbundsdagen gör det sig till en pligt, ait för eder, trogne edsförvandter, kungöra huraledes den med troget nit sökt lösa denna vppgift, i synnerhet som eparatförbundets ombud, vid deras sflägsnande, nedlade till protokollet den fröcka förklaringen, ait de hade bjudit banden till försoning; men, att man stött den tillbaka och gripit till svärdet. Det var förb.dagen bekant, att man iseparatförbundets kantoner förde folket bakom ljuset med de gröfsta beskyllningar, det nedrigaste förtal: att man föregåfve för detsamms, att ständernas majoritet åsyftade ingenting annat än att tillintetgöra dess religion, frihet och oberoende, samt dess kantonalsstyrelse, och på ruinerna deraf grundlägga en enhetsrepublik. Historien skall döma de magistrater, som till och med genom embetsbeskickningar låtit bedrifva detta skändliga spel. Förb.dagen uppsatte derföre en proklamation till de sju ständernas styrelser och folk, i hvilken dess afsigter på ett välvilligt sätt utvecklades, samt lugnande förklaringar n eddelades. Edsörbundsrepresentanter hade fått uppdrag alt utsprida denna proklamation bland nämnde ständer och understödja densamma vid instruktionsdomstolarne. Men edsförbundets och förbundsstyrelsens välvilliga språk skulle icke mer kunna inhemtas af f.lket i dessa kantoner. Med undantsg af kantonen Zug blef proklamationens spridande öfverallt förbjuden, och i Luzera till och med så förfogadt, att hvar och en, som utdelade densamma, blef tagen i fängsligt förvar och öfverlemnad åt straffdomrarne; representanterna erhöllo icke ens företräde hos de regeringar, till hvilka de voro sända. Så, schweizarfolk! behandlar man dina representanter, så lyssnar man till din röst! Ännu var doek en förhoppning om fredlig utgång öfrig, nemligen underhandlingen vid konferensen i Bern. Man hade så mycket mera skäl att hysa detta hopp, som för edsförbundsrepresentanterne i alla sju ständerna blifvit tillkännagifvet att de hade att vända sig till sändebuden i Bern, hvilka voro försedda med erforderliga fullmakter. Men snart visade det sig, att detta var en grof villfarelse, ty dessa sändebud innehade alldeles icke fullmakt till förlikningsunderhandlingar och tillkännagåfvo äfven, ast så var fallet. De sändebud deremot, som representerade majoriteten af ständerförsamlingen, gjorde allvarliga försök till försoning; de erbjödo att låta jesuiterfrågan falla, om Luzern aflägsnade jesuiterna, med afssende på dess ställning såsom Förort. Ett sändebud föreslog, att om separatförbundet upplöste sig, så ville man understäilla jesuiterfrågan påfvens skiljedom; en annan förklarade sig beredd att, under förutsättning af separatförburdets upphäfvande, anse striden afslutad, om tre af honom antydda ständer ville åtaga sig att hos påfven utverka jesuiternas aflägsnande. Men alla dessa förslag, af hvilka edsförbundet sannolikt icke utan förvåning skall erfara de tvenne sednare — alla blefvo sputskt afvisade. U:sigten af en förlikning blef blott under det vilkor framställd såsom en 3fligsen möjlighet, att man underställde påfven så väl jesuiterfrågan, som den längesedan afgjorda Aargauiska klosterfrågan, samt att man på alla punkter förafskedade krigsfolket. Det var för mycket för fäderneslande s ära och lugn! För att vinna ögonblicklig fred, kunde man omöjligt åter antinda en brandfackla, som man blott genom en hård kamp lyck:ts slicka, kunde msn omöjligt åter upprifva alla de sår, som en klok förmedling och den helande tiden bade läkt och utplånat. Afven här appellerar nu edsförbundsdagen högtidligt till den schweisiska nationen. I mågen afgöra, trogna edsförvandter, om förbundsdagen icke gjort allt hvad pligt och ära bjödo, för att vända striden i fred; j mågen afgöra, om den lättsinnigt förkastat en erbjuden försoning; j mågen afgöra, om den först förklarat kr g. Hvad Försynen i dessa betydelsefulla dagar än rå sända oss — edra representanter, trogne edsförvandter, kunna blicka in i framtiden med det tillfredsställande medvetandet, att de, efter bästa vilja och förmåga, bafva eftersträfvat fäderneslandets ära och fred. Den strid, som edsförbundet har att utkämpa, är en strid af tolf emot sju kantorer — ej ett