sätt ingripit uti ett stånds frihet, oberoende och
suveränitet. Hvilka voro nu följderna af dett:
beslut? Separatförbundets ständer protesterade
deremot; förklarade det för ett nyit ingrepp i
deras kntonal-rättigbeter och vägrade detsam-
ma allt slags erkännande. Men dervid stanna-
de de dock icke; oaktadt det var kändt, att
anledn:ng till någon beväpnad verkställighet då
ännu icke förefanns, oaktadt edsförbundet icke
vidtog några militäriska mått och steg, bedref-
vo de sina krigiska tillrustningar med ökad if
ver, hemtade förråder af vapen och ammuni-
tion från utlåndet och uppförde befästningar vid
grannkantonernes gränsor; så att senaten blef
nödsakad att så mycket möjligt afskära dessa
transporter och påbjuda landsfred. Men ut-
vecklingen af fiendtliga åtgärder bade det oak-
tadt sin fortgång, och hvsd som bland annat
förtjenar offentlig uppmärksamhet, är att rege-
ringen i Luzern vägrade utlemnandet af de eds-
förbundet tillhörige hospitals-redskap, och att
densamma lät arrestera den ena och från kan-
tonen förvisa den andra af de edsförbundsoffi-
cerare, hvilka af krigsrådet erhållit uppdraget,
att besörja denna an2zelägerhet. De instruktio-
ner, som slla .debud af majoriteten innehade,
fordrade framför ellt användandst af alla medel,
som kunde medföra en antesglig och fredlig lös-
ning ai frågan. Förbundsdagen gör det sig till en
pligt, ait för eder, trogne edsförvandter, kun-
göra huraledes den med troget nit sökt lösa
denna vppgift, i synnerhet som eparatförbun-
dets ombud, vid deras sflägsnande, nedlade till
protokollet den fröcka förklaringen, ait de hade
bjudit banden till försoning; men, att man
stött den tillbaka och gripit till svärdet. Det
var förb.dagen bekant, att man iseparatförbun-
dets kantoner förde folket bakom ljuset med de
gröfsta beskyllningar, det nedrigaste förtal: att
man föregåfve för detsamms, att ständernas ma-
joritet åsyftade ingenting annat än att tillintet-
göra dess religion, frihet och oberoende, samt
dess kantonalsstyrelse, och på ruinerna deraf
grundlägga en enhetsrepublik. Historien skall
döma de magistrater, som till och med ge-
nom embetsbeskickningar låtit bedrifva detta
skändliga spel. Förb.dagen uppsatte derföre en
proklamation till de sju ständernas styrelser och
folk, i hvilken dess afsigter på ett välvilligt sätt
utvecklades, samt lugnande förklaringar n edde-
lades.
Edsörbundsrepresentanter hade fått uppdrag
alt utsprida denna proklamation bland nämnde
ständer och understödja densamma vid instruk-
tionsdomstolarne. Men edsförbundets och för-
bundsstyrelsens välvilliga språk skulle icke mer
kunna inhemtas af f.lket i dessa kantoner.
Med undantsg af kantonen Zug blef proklama-
tionens spridande öfverallt förbjuden, och i
Luzera till och med så förfogadt, att hvar och
en, som utdelade densamma, blef tagen i fängs-
ligt förvar och öfverlemnad åt straffdomrarne;
representanterna erhöllo icke ens företräde hos
de regeringar, till hvilka de voro sända.
Så, schweizarfolk! behandlar man dina repre-
sentanter, så lyssnar man till din röst! Ännu
var doek en förhoppning om fredlig utgång öf-
rig, nemligen underhandlingen vid konferensen
i Bern. Man hade så mycket mera skäl att
hysa detta hopp, som för edsförbundsrepresen-
tanterne i alla sju ständerna blifvit tillkänna-
gifvet att de hade att vända sig till sändebu-
den i Bern, hvilka voro försedda med erforder-
liga fullmakter. Men snart visade det sig, att
detta var en grof villfarelse, ty dessa sändebud
innehade alldeles icke fullmakt till förliknings-
underhandlingar och tillkännagåfvo äfven, ast
så var fallet. De sändebud deremot, som re-
presenterade majoriteten af ständerförsamlingen,
gjorde allvarliga försök till försoning; de erbjö-
do att låta jesuiterfrågan falla, om Luzern af-
lägsnade jesuiterna, med afssende på dess ställ-
ning såsom Förort. Ett sändebud föreslog, att
om separatförbundet upplöste sig, så ville man
understäilla jesuiterfrågan påfvens skiljedom; en
annan förklarade sig beredd att, under förut-
sättning af separatförburdets upphäfvande, anse
striden afslutad, om tre af honom antydda stän-
der ville åtaga sig att hos påfven utverka je-
suiternas aflägsnande. Men alla dessa förslag,
af hvilka edsförbundet sannolikt icke utan för-
våning skall erfara de tvenne sednare — alla
blefvo sputskt afvisade. U:sigten af en förlik-
ning blef blott under det vilkor framställd såsom
en 3fligsen möjlighet, att man underställde påf-
ven så väl jesuiterfrågan, som den längesedan
afgjorda Aargauiska klosterfrågan, samt att man
på alla punkter förafskedade krigsfolket. Det
var för mycket för fäderneslande s ära och lugn!
För att vinna ögonblicklig fred, kunde man o-
möjligt åter antinda en brandfackla, som man
blott genom en hård kamp lyck:ts slicka, kun-
de msn omöjligt åter upprifva alla de sår, som
en klok förmedling och den helande tiden ba-
de läkt och utplånat. Afven här appellerar
nu edsförbundsdagen högtidligt till den schweis-
iska nationen. I mågen afgöra, trogna edsför-
vandter, om förbundsdagen icke gjort allt hvad
pligt och ära bjödo, för att vända striden i
fred; j mågen afgöra, om den lättsinnigt förka-
stat en erbjuden försoning; j mågen afgöra, om
den först förklarat kr g. Hvad Försynen i des-
sa betydelsefulla dagar än rå sända oss — edra
representanter, trogne edsförvandter, kunna blic-
ka in i framtiden med det tillfredsställande med-
vetandet, att de, efter bästa vilja och förmåga,
bafva eftersträfvat fäderneslandets ära och fred.
Den strid, som edsförbundet har att utkämpa,
är en strid af tolf emot sju kantorer — ej ett