w—-NDsue22M-AT validernas kanoner för att anfalla Bastiljen. Guvernören fruktar, att de upproriske stå i hemligt förstånd med fångarne. Han kallar er, skynda er fort! (De gå hastigt.) FJERDE SCENEN. FABIAN (i den nedre fängelsehålan.) (Det synes något röra sig i halmen, som är utbredd bakom pelaren i den nedre fängelsehålan; Fabian, blek och förstörd, reser sig i sittande ställning, för handen till pannan, och stiger med svårighet upp. Han går till lampan, fattar densamma, närmar sig den öppning, som är gjord i fonden, höjer sig på tåspetsarne, för ljuset emot gallren, ser sig omkring, lyssnar, år derefter modlös tillbaka, och ställer lampan tillb;ka på stenen till venster.) (Han skakar sorgligt på hufvudet): Intet! Intet! (darrar af köld.) Jordens fuktighet har genomträngt mina kläder; jag har begärt litet halm, i utbyte mot den här, och man har svarat mig, att det vore för dyrt. Halm! Ert hat och er hämnd, fru markisinna, äro väl betjenta; det hade varit mig bättre att dö, än att lefvande begrafvas här. Då jag med min frivilliga förvisning trodde mig köpa förlåtelse för Pauline, kastade man mig i ett grafhvalf! Ack! hvarföre beklaga mig? . Här skall döden hastigare binna mig. Men Pauline, hvad har: det blifvit af henne? (Värmer sina händer öfver lampen.) Mina lemmar äro stelfrusna — allt mitt blod har uppstigit — hit, till min hjerna, som brinner! Allsmäktige Gud! tillstäd ej, at mitt: förstånd dukar under för så mycket lidande, innan Andre hinner återkomma. Mer kan jag väl vänta honom? — Ar allt jag På minner mig, då icke endast en dröm? — De är så långt kommet med mig, att jag tviflar pi allt, på mitt minne, mitt förstånd, min tillvaro Och likväl — nej, jag kommer tydligt ihåg at i går, jag satt här, der då en röst nådde mit öra, och denna röst — det var Andres — An dres, som arbetade i den der mörka korrido: ren. (Han pekar;åt öppningen.) Jag ropade — jag sade bonom mitt namn — och ban förstoc ej, att en mensklig stämma kunde kommacfröj jordens innandömen! Och han gret, söm et