w—-NDsue22M-- AT
validernas kanoner för att anfalla Bastiljen. Gu-
vernören fruktar, att de upproriske stå i hem-
ligt förstånd med fångarne. Han kallar er,
skynda er fort! (De gå hastigt.)
FJERDE SCENEN.
FABIAN (i den nedre fängelsehålan.)
(Det synes något röra sig i halmen, som är
utbredd bakom pelaren i den nedre fängelse-
hålan; Fabian, blek och förstörd, reser sig i
sittande ställning, för handen till pannan, och
stiger med svårighet upp. Han går till lampan,
fattar densamma, närmar sig den öppning, som
är gjord i fonden, höjer sig på tåspetsarne, för
ljuset emot gallren, ser sig omkring, lyssnar,
år derefter modlös tillbaka, och ställer lam-
pan tillb;ka på stenen till venster.)
(Han skakar sorgligt på hufvudet): Intet! In-
tet! (darrar af köld.) Jordens fuktighet har
genomträngt mina kläder; jag har begärt litet
halm, i utbyte mot den här, och man har sva-
rat mig, att det vore för dyrt. Halm! Ert hat
och er hämnd, fru markisinna, äro väl betjenta;
det hade varit mig bättre att dö, än att lef-
vande begrafvas här. Då jag med min frivil-
liga förvisning trodde mig köpa förlåtelse för
Pauline, kastade man mig i ett grafhvalf! Ack!
hvarföre beklaga mig? . Här skall döden hasti-
gare binna mig. Men Pauline, hvad har: det
blifvit af henne? (Värmer sina händer öfver
lampen.) Mina lemmar äro stelfrusna — allt
mitt blod har uppstigit — hit, till min hjerna,
som brinner! Allsmäktige Gud! tillstäd ej, at
mitt: förstånd dukar under för så mycket li-
dande, innan Andre hinner återkomma. Mer
kan jag väl vänta honom? — Ar allt jag På
minner mig, då icke endast en dröm? — De
är så långt kommet med mig, att jag tviflar pi
allt, på mitt minne, mitt förstånd, min tillvaro
Och likväl — nej, jag kommer tydligt ihåg at
i går, jag satt här, der då en röst nådde mit
öra, och denna röst — det var Andres — An
dres, som arbetade i den der mörka korrido:
ren. (Han pekar;åt öppningen.) Jag ropade —
jag sade bonom mitt namn — och ban förstoc
ej, att en mensklig stämma kunde kommacfröj
jordens innandömen! Och han gret, söm et