männa landtdagens majoritet, och uttryckligen de 438 undertecknarne af förklaringen om land!dagens rättigheter, samt att fira patentet af den 3 Februari, såsom pbeviljande mer, än lande! kan begärar; till hvilken underdåniga förklaring de 40 slutligen fogade bedyrandet om sin egen, alla prof u:hållande, trohet. Dessa 40 riddare från Mark-Brandenburg lät konungen betyga sin tacksamhet, beklagande tillika, att dagens toma pteorier kunnat fördunkla den fornborna (altpangestamten) äkta preussiska andan. Imedlerptid vore icke den egentliga majoriteten, och ännu mindre folket, angripna af dem, och hos de illasinnade funnes blott det bättre bruket paf ordet; hvaremot H. M:t vore öfvertygad, att näfven den fornpreussiska andans parti skulle framdeles, utveckla mera talarefärdighet och då segrande tillbakavisa anhängarne af förderfpliga syften., Det kungliga svaret har väckt förvånicg och sbestörtning öfveralli; ty det gaf den nedslående vissheten om, att man, i trots af landtdagens majoritet, icke ärnar förändra någonting, och håller fast vid den tron, att den fornborna preussiska andan (hvarmed man förstår blind och ovilsorlig eftergifvenhet) skall vinna öfverhanden. Någon mildring af hela uppträdets intryck har imedlertid hos allmänheten ägt rum genom den erinran, att de 40 riddarne från Mark-Brandenburg blott utgjorde en ringa flock, medan mer än 4200 riddargods finnas i denna provins; också blefvo de snart mål för ett så obarmhertigt skämt, att de visligen hållit sina namn fördolda, så vidi de förmått. Såsom motstycke till de 40 anonyma riddarnes adress, hafva 40 landtförsamlingar, äfven i Mark-Brandenburg, inkomnmit till konungen i förra veckan med en annan adress, hvari de besvärja konungen att icke lyssna till de 40 riddarnes framställning, utan förunna landet sin fulla rätt och en fri statsförfattning, sådan som lardet, äfven efter urgammal och historisk rätt, och derjemte enligt förnuftet och den fortskridande civilisationen, kan fordra. I spetsen för dessa landtförsamlingar står en riddaregodsägare, friherre von Holtzendorf, hvilken sannolikt bar att derföre vänta sig en högmålsprocess. Annu mera oroande, för de förhoppningar man hyst om framsteg i politisk utveckling, äro de yttranden, som konungen haft vid sitt besök i Westfalen och i Rhenprovinsen. Deputalionerna från de städer, hvilkas ombud vid landtdagen hört till oppositionen, blefso dels kallt emottagna, dels alldeles vägrade företräde, och öiver flera landtdagsombud, t. ex. hr von der Heidt från Elberfeld, yltrade sig H. M:t med skarpa ord. Friherre von Vincke, en af oppositionens bufvudmin och landidagens bästa talare, bevärdigade konungen ej med ett ord, fastän H. M. öfvervar invigningen af en minnesvård öfver talarens fader, framlidne öfverpresidenten Vincke, i Ruheort i Westfalen. Deremot rönte sådana städer och landtdagsfullmäktige, som utmärkt sig bland minoriteten, vedermälen af stor nåd, och undfingo löften. De oppositionsfullmäktige som voro embetsmän, och hvilka konungen värdigades tilltala, antyddes åter att antingen taga afsked, eller rättfärdiga sitt förhållande, såsom oförenligt med en trogen konungens tjenaren. Dylika uppträden voro ägnade att stegra det ständigt vexande misstroendet och den redan väckta farhågan för reaktioner. Det mest betecknande af allt tilldrog sig imedlertid i staden Bielefeld i Westfalen. Här hafva sedan flera år brytningar ägt rum emellan officerarne vid garnisonen derstädes och det yngre borgerskapet, hvilket ibland sig räknar flera frisinnade ledamöter. Det hände sig här, för ett par år sedan, att två handlande, hrr Delius och Johanning, som tillika äro landtvärnsofficerare, röjde sin harm, då en garnisonsofficerare med sabeln föll öfver och dödlist sårade en borgare, blott derföre att denne hade på eit värdshus yttrat sig liberalt och fört något möjligen obetänksamt språk. Mördaren blef af en krigsrätt fälld till en obetydlig arrest, men benådades af konungen; hvaremot de begge köpmännen förklarades sina officersplatser vid landtvärnet förlustige, derföre att de påstått sina pligter som medborgare gälla mer än sina pligter som officerare. Samtidigt härmed föll en straffdom öfver några officerare vid 7:de artilleribrigaden; de blefvo afsatta för yttrandet af liberala eller kommunistiska åsigter. Staden Bielefeld deremot — valde hr Johanning till stadsråd och hr Delius till sin representant vid allmänna landtdagen!... I följd af denna opposition beslöts att förflytta garnisonen alldeles ifrån den pupproriska, staden, och sålunda beröfva en del af dess innevånare, särdeles den näringsidkande och den fattigare befolkningen, den inkomst, som kunnat påräknas af en 500 man stark garnison, hvilken ordentligt utfår sin sold. För att afvända denna förlust begaf sig en deputation till konungen, när han besökte Westfalen utan att genomresa Bielefeld. Endast efter minga svårigheter lyckades den att få företräde, hyvilket slutades med förebråelser, men följdes a det meddelandet, genom öfverpresidenten Fiott well, att garnisonen, som verkligen blifvit bort flyttad, skulle på nytt förläggas i Bielefeld, si framt hrr Delius och Johanning aflägsnades frår To oLafottringar Macistraten unpfordrade den