männa landtdagens majoritet, och uttryckligen de
438 undertecknarne af förklaringen om land!-
dagens rättigheter, samt att fira patentet af den
3 Februari, såsom pbeviljande mer, än lande!
kan begärar; till hvilken underdåniga förklaring
de 40 slutligen fogade bedyrandet om sin egen,
alla prof u:hållande, trohet. Dessa 40 riddare
från Mark-Brandenburg lät konungen betyga sin
tacksamhet, beklagande tillika, att dagens toma
pteorier kunnat fördunkla den fornborna (alt-
pangestamten) äkta preussiska andan. Imedler-
ptid vore icke den egentliga majoriteten, och
ännu mindre folket, angripna af dem, och hos
de illasinnade funnes blott det bättre bruket
paf ordet; hvaremot H. M:t vore öfvertygad, att
näfven den fornpreussiska andans parti skulle
framdeles, utveckla mera talarefärdighet och
då segrande tillbakavisa anhängarne af förderf-
pliga syften.,
Det kungliga svaret har väckt förvånicg och
sbestörtning öfveralli; ty det gaf den nedslående
vissheten om, att man, i trots af landtdagens
majoritet, icke ärnar förändra någonting, och
håller fast vid den tron, att den fornborna
preussiska andan (hvarmed man förstår blind
och ovilsorlig eftergifvenhet) skall vinna öfver-
handen. Någon mildring af hela uppträdets in-
tryck har imedlertid hos allmänheten ägt rum
genom den erinran, att de 40 riddarne från
Mark-Brandenburg blott utgjorde en ringa flock,
medan mer än 4200 riddargods finnas i denna
provins; också blefvo de snart mål för ett så
obarmhertigt skämt, att de visligen hållit sina
namn fördolda, så vidi de förmått.
Såsom motstycke till de 40 anonyma riddar-
nes adress, hafva 40 landtförsamlingar, äfven
i Mark-Brandenburg, inkomnmit till konungen i
förra veckan med en annan adress, hvari de
besvärja konungen att icke lyssna till de 40
riddarnes framställning, utan förunna landet sin
fulla rätt och en fri statsförfattning, sådan som
lardet, äfven efter urgammal och historisk rätt,
och derjemte enligt förnuftet och den fortskri-
dande civilisationen, kan fordra. I spetsen för
dessa landtförsamlingar står en riddaregodsägare,
friherre von Holtzendorf, hvilken sannolikt bar
att derföre vänta sig en högmålsprocess.
Annu mera oroande, för de förhoppningar
man hyst om framsteg i politisk utveckling, äro
de yttranden, som konungen haft vid sitt besök
i Westfalen och i Rhenprovinsen. Deputalio-
nerna från de städer, hvilkas ombud vid landt-
dagen hört till oppositionen, blefso dels kallt
emottagna, dels alldeles vägrade företräde, och
öiver flera landtdagsombud, t. ex. hr von der
Heidt från Elberfeld, yltrade sig H. M:t med
skarpa ord. Friherre von Vincke, en af oppo-
sitionens bufvudmin och landidagens bästa ta-
lare, bevärdigade konungen ej med ett ord,
fastän H. M. öfvervar invigningen af en min-
nesvård öfver talarens fader, framlidne öfver-
presidenten Vincke, i Ruheort i Westfalen.
Deremot rönte sådana städer och landtdags-
fullmäktige, som utmärkt sig bland minoriteten,
vedermälen af stor nåd, och undfingo löften.
De oppositionsfullmäktige som voro embetsmän,
och hvilka konungen värdigades tilltala, antyd-
des åter att antingen taga afsked, eller rättfär-
diga sitt förhållande, såsom oförenligt med en
trogen konungens tjenaren.
Dylika uppträden voro ägnade att stegra det
ständigt vexande misstroendet och den redan
väckta farhågan för reaktioner. Det mest be-
tecknande af allt tilldrog sig imedlertid i sta-
den Bielefeld i Westfalen. Här hafva sedan
flera år brytningar ägt rum emellan officerarne
vid garnisonen derstädes och det yngre bor-
gerskapet, hvilket ibland sig räknar flera fri-
sinnade ledamöter. Det hände sig här, för ett
par år sedan, att två handlande, hrr Delius och
Johanning, som tillika äro landtvärnsofficerare,
röjde sin harm, då en garnisonsofficerare med
sabeln föll öfver och dödlist sårade en borgare,
blott derföre att denne hade på eit värdshus
yttrat sig liberalt och fört något möjligen obe-
tänksamt språk. Mördaren blef af en krigsrätt
fälld till en obetydlig arrest, men benådades
af konungen; hvaremot de begge köpmännen
förklarades sina officersplatser vid landtvärnet
förlustige, derföre att de påstått sina pligter
som medborgare gälla mer än sina pligter
som officerare. Samtidigt härmed föll en straff-
dom öfver några officerare vid 7:de artilleri-
brigaden; de blefvo afsatta för yttrandet af li-
berala eller kommunistiska åsigter. Staden Bie-
lefeld deremot — valde hr Johanning till stadsråd
och hr Delius till sin representant vid allmän-
na landtdagen!... I följd af denna opposition be-
slöts att förflytta garnisonen alldeles ifrån den
pupproriska, staden, och sålunda beröfva en del
af dess innevånare, särdeles den näringsidkande
och den fattigare befolkningen, den inkomst,
som kunnat påräknas af en 500 man stark gar-
nison, hvilken ordentligt utfår sin sold. För
att afvända denna förlust begaf sig en deputation
till konungen, när han besökte Westfalen utan
att genomresa Bielefeld. Endast efter minga
svårigheter lyckades den att få företräde, hyvil-
ket slutades med förebråelser, men följdes a
det meddelandet, genom öfverpresidenten Fiott
well, att garnisonen, som verkligen blifvit bort
flyttad, skulle på nytt förläggas i Bielefeld, si
framt hrr Delius och Johanning aflägsnades frår
To oLafottringar Macistraten unpfordrade den