tighet, derigenom att ban medelst ett underj
räddade er — har jag bållit. mig innesluten i
min ringa boning — jag medförde dit en skatt
— en khemligbetsfull skatt — ej känd för nå-
gon — ty vinden och stormen togo med sig
hemligheten. — I min ersamhet välsignade jag
er för det ni glömt den, ni värdigats göra lyck-
lig. Men ni har kallat roig i dag — kreolskans
stolthet har upprest sig mot qvinnaps svaghet
— hon fruktar att en slump —,en obetänksam-
het skulle kunna försätta henne i Fabians åsyn,
och tvinga henne att rodra, och om hon ön-
ska! återse honom, är det för att tillsäga he-
nom: Res — men afståndet och förvisningen
skola dock ännu ej lugna henne — och, om
jag kommit hit, är det för att säga er: Frukta
icke — den stackars mulatten — han kan väl
icke glömma; men han kan dö —
Pauline (med ömhet): Döl — ni? — Hör
mig, Fabian — jag har gifvit befallning, att sälja
all min egendom — redan denna afton skalljag
ej mer äga något på Ile Bourbon ochimo:gen
bar jag lemnat kolonien.
Fabian (bestört): Ni reser — ni. — Ack, det
borde ni ej; ni bar tjugo gånger sagt mig, att
ni behöfver tropikernas varma och rena luft
för ert bröst — ni behöfver denna klara him-
mel för era ögon — och ja8 eder läkare, jag
vet det jag — Pauline. — Fosterbygden är också
en mor; det är den end2, som återstår er, och
ni skall icke öfvergifva den. — Detta fäder-
nesland, som älskar och smeker er — det för-
aktar och tilibakastöter mig. Jag skall lefva,
om ni befaller — jag skall resa, med den skatt
af glädje i mitt hjerta, som ni inlagt deruti.
Hvar som helst skall jag finna olyckliga att
bjelpa. — Till alla, jag förmår undanrycka dö-
den, skall jag säga: Beden för henne — ty det
är hon, som räddat er. .
Pauline: Ni skall icke resa ensam, Fabian. —
(Hon stiger upp.)
Fabian: Jag förstår er icke mer...
Pauline: Då jag, efter återvunnen sans, åter-
fann mig i detta rum, vid min mors fötter,
hvars porträtt hängde der (Hon visar åt den
högra sidan) syntes hon liksom lefvande ånyo,
men. hotande och förfärlig. — O! jag blygdes
öfver elt lif, som genom ett underverk blifvit
räddadt — jag kände det fina gift, som negrerne
vanligen använda. Lugna er. Abb Landry var
här. — Han aflägsnade döden från mina läp-
!par, och visade mig Christi bild. — Jag ned-