tighet, derigenom att ban medelst ett underj räddade er — har jag bållit. mig innesluten i min ringa boning — jag medförde dit en skatt — en khemligbetsfull skatt — ej känd för någon — ty vinden och stormen togo med sig hemligheten. — I min ersamhet välsignade jag er för det ni glömt den, ni värdigats göra lycklig. Men ni har kallat roig i dag — kreolskans stolthet har upprest sig mot qvinnaps svaghet — hon fruktar att en slump —,en obetänksamhet skulle kunna försätta henne i Fabians åsyn, och tvinga henne att rodra, och om hon önska! återse honom, är det för att tillsäga henom: Res — men afståndet och förvisningen skola dock ännu ej lugna henne — och, om jag kommit hit, är det för att säga er: Frukta icke — den stackars mulatten — han kan väl icke glömma; men han kan dö — Pauline (med ömhet): Döl — ni? — Hör mig, Fabian — jag har gifvit befallning, att sälja all min egendom — redan denna afton skalljag ej mer äga något på Ile Bourbon ochimo:gen bar jag lemnat kolonien. Fabian (bestört): Ni reser — ni. — Ack, det borde ni ej; ni bar tjugo gånger sagt mig, att ni behöfver tropikernas varma och rena luft för ert bröst — ni behöfver denna klara himmel för era ögon — och ja8 eder läkare, jag vet det jag — Pauline. — Fosterbygden är också en mor; det är den end2, som återstår er, och ni skall icke öfvergifva den. — Detta fädernesland, som älskar och smeker er — det föraktar och tilibakastöter mig. Jag skall lefva, om ni befaller — jag skall resa, med den skatt af glädje i mitt hjerta, som ni inlagt deruti. Hvar som helst skall jag finna olyckliga att bjelpa. — Till alla, jag förmår undanrycka döden, skall jag säga: Beden för henne — ty det är hon, som räddat er. . Pauline: Ni skall icke resa ensam, Fabian. — (Hon stiger upp.) Fabian: Jag förstår er icke mer... Pauline: Då jag, efter återvunnen sans, återfann mig i detta rum, vid min mors fötter, hvars porträtt hängde der (Hon visar åt den högra sidan) syntes hon liksom lefvande ånyo, men. hotande och förfärlig. — O! jag blygdes öfver elt lif, som genom ett underverk blifvit räddadt — jag kände det fina gift, som negrerne vanligen använda. Lugna er. Abb Landry var här. — Han aflägsnade döden från mina läp!par, och visade mig Christi bild. — Jag ned