den Hel. Skrift erkännes ensam såsom den afgörande norm och regel, hvarefter alla lärosatser, likasom efter en: probersten, böra pröfvas och bedömas, om de äro rena eller icke, sanna eller verkligen falska. — Concordia Pia Stregn. 1660. 8:o sidd.:583—3585. Någon kritik af sjelfva öfversättningen kan icke blifva föremål för denna anmälan. En sidan granskning torde icke uteblifva från de journalers sida, som vid flere tillfällen visat sig hafva till plan att recensera theologiska arbeten ur universitets-synpunkt. Att många röster torde upphäfva sig mot hr H., som i många stycken så betydligt afviker från den hittills värande tydningen — ehuru han motiverar sina påståenden — kan man taga för afgjordt; ty de skriftlärde tycka i allmändet ej om några nyheter, och om författaren på något ställe fallit in i en psradox, lär han ej bli skonad. Man vet att sådana lärda tvister icke alltid utmärka sig för humanitet; men man måste erkänna, att denne författare för sin del gifvit et vackert prof derpå. I alla fall kommer denna bok utan tvifvel åtminstone säkert icke att lemnas utan uppmärksaishet, och äfven den olärde skall finna den i många punkter särdeles märklig, 1 synnerhet som den innehåller en mängd histo: riska förklaringsgrunder till talesätten. Han synes ock sjeli hafva beredt sig derpå. Imedlertid bör man hoppas humanitet emot en man, som sjelf i sitt språk gifvit prof på sådan till så stor grad, som denne författare.