den Hel. Skrift erkännes ensam såsom den afgöran-
de norm och regel, hvarefter alla lärosatser, likasom
efter en: probersten, böra pröfvas och bedömas, om
de äro rena eller icke, sanna eller verkligen falska.
— Concordia Pia Stregn. 1660. 8:o sidd.:583—3585.
Någon kritik af sjelfva öfversättningen kan
icke blifva föremål för denna anmälan. En si-
dan granskning torde icke uteblifva från de
journalers sida, som vid flere tillfällen visat sig
hafva till plan att recensera theologiska arbe-
ten ur universitets-synpunkt. Att många rö-
ster torde upphäfva sig mot hr H., som i mån-
ga stycken så betydligt afviker från den hittills
värande tydningen — ehuru han motiverar si-
na påståenden — kan man taga för afgjordt;
ty de skriftlärde tycka i allmändet ej om några
nyheter, och om författaren på något ställe fal-
lit in i en psradox, lär han ej bli skonad. Man
vet att sådana lärda tvister icke alltid utmärka
sig för humanitet; men man måste erkänna, att
denne författare för sin del gifvit et vackert
prof derpå. I alla fall kommer denna bok u-
tan tvifvel åtminstone säkert icke att lemnas
utan uppmärksaishet, och äfven den olärde skall
finna den i många punkter särdeles märklig, 1
synnerhet som den innehåller en mängd histo:
riska förklaringsgrunder till talesätten. Han sy-
nes ock sjeli hafva beredt sig derpå. Imedler-
tid bör man hoppas humanitet emot en man,
som sjelf i sitt språk gifvit prof på sådan till
så stor grad, som denne författare.