Lia: Fröken kommer ut ifrån sitt kabinett med hr Morand. Roger: Min närvaro skulle kanhända besvära — jag går — jag ämnar uppsöka Fabian — hans afsked i går oroar mig. Lia: Gör det, jag ber dig, för den ädle Fabians skull, vaka öfver honom. — Jag älskar bonom, ser du — ty det är bonom jag har att tacka för Roger, för min sällhet. (Stödd på Rogers arm, går hon med honom ut genom-fonden, medan hr Morand och Pauline komma in genom dörrn till venster.) ANDRA SCENEN. g PAULINE. NOTARIEN. Pauline (med ett papper i handen): Den värdering ni gjort på min egendom tycks mig riktig och billig; underställ hr Barbantane detta utkast till köpebref, och om det af er åsatta vär det på de la Reyneries egendom icke synes honom för högt, så bed honom teckna under nu i afton, så ait morgondagen må helsa bonomj som ägare. För alt få köpet så skyndsamt som möjligt afslutadt, skall jag till och med, om så behöfs, afslå något på det belopp vi bestämt; hvad jag framför alit önskar, är att affären må bli afgjord i dag. . Notarien: Ni ser, min fröken, att jag haft all möda ospard att verkställa de föreskrifter ni gifvit mig — tillåt nu en gammal vän af er familj att ännu en gång fråga er, om det beslut ni tagit icke är nog oöfverlsgdt? — Silja detta gods, på hvilket ni är född, der ni varit så älskad, så lycklig! Pauline: Och der, jag nu är värnlös och ensam. — Min bäste hr Morand, mitt beslut är oåterkalleligt. (Hon ringer; en betjent kommer in) Sök Lia och underrätta benne att jag väntar (betjenten bugar, sig och går). Notarien: Ni är mycket orolig — hvad föregår då inom er? — Hvarföre har jag icke mer ert förtroende? Pauline: Förlåt mig, min vän — detta förtroende, som ni alltid är värdig; jag har öfverflyttat det helt och hållet på Gud: — Det är han som råder och leder mig. — Redan i afton får jag ju vänta er? — icke så? Notarien: Ja, jag skall gå till hr Barbantane; men: det är med smärta, jag upprepar det, min fröken, som jag går att på andra händer öfverlåta denna egendom, denna förmögenhet, som er far så värdigt förvärfvat, och som han kände sig så lycklig att kunna lemna i arf åt sitt