Lia: Fröken kommer ut ifrån sitt kabinett
med hr Morand.
Roger: Min närvaro skulle kanhända besvära
— jag går — jag ämnar uppsöka Fabian —
hans afsked i går oroar mig.
Lia: Gör det, jag ber dig, för den ädle Fa-
bians skull, vaka öfver honom. — Jag älskar
bonom, ser du — ty det är bonom jag har att
tacka för Roger, för min sällhet.
(Stödd på Rogers arm, går hon med honom
ut genom-fonden, medan hr Morand och Pau-
line komma in genom dörrn till venster.)
ANDRA SCENEN. g
PAULINE. NOTARIEN.
Pauline (med ett papper i handen): Den vär-
dering ni gjort på min egendom tycks mig rik-
tig och billig; underställ hr Barbantane detta ut-
kast till köpebref, och om det af er åsatta vär
det på de la Reyneries egendom icke synes ho-
nom för högt, så bed honom teckna under nu
i afton, så ait morgondagen må helsa bonomj
som ägare. För alt få köpet så skyndsamt som
möjligt afslutadt, skall jag till och med, om så
behöfs, afslå något på det belopp vi bestämt;
hvad jag framför alit önskar, är att affären må
bli afgjord i dag. .
Notarien: Ni ser, min fröken, att jag haft all
möda ospard att verkställa de föreskrifter ni
gifvit mig — tillåt nu en gammal vän af er fa-
milj att ännu en gång fråga er, om det beslut
ni tagit icke är nog oöfverlsgdt? — Silja detta
gods, på hvilket ni är född, der ni varit så äl-
skad, så lycklig!
Pauline: Och der, jag nu är värnlös och en-
sam. — Min bäste hr Morand, mitt beslut är
oåterkalleligt. (Hon ringer; en betjent kommer
in) Sök Lia och underrätta benne att jag vän-
tar (betjenten bugar, sig och går).
Notarien: Ni är mycket orolig — hvad före-
går då inom er? — Hvarföre har jag icke mer
ert förtroende?
Pauline: Förlåt mig, min vän — detta för-
troende, som ni alltid är värdig; jag har öfver-
flyttat det helt och hållet på Gud: — Det är
han som råder och leder mig. — Redan i afton
får jag ju vänta er? — icke så?
Notarien: Ja, jag skall gå till hr Barbantane;
men: det är med smärta, jag upprepar det, min
fröken, som jag går att på andra händer öfver-
låta denna egendom, denna förmögenhet, som
er far så värdigt förvärfvat, och som han kän-
de sig så lycklig att kunna lemna i arf åt sitt