örr älskat, finnes ej mer — jag skänker mig
selt åt den jag älskar nu.
Fabian: Min Gud! — jag har lidit mycket
— men j2g har ännu icke nog betalt den lyck-
aligbet, hvarmed du omhbuldar mig. — År det
lin vilja att jag mottager denna sällbet, eme-
lan du lemnar mig utan kreft att strida der-
mot?
Pauline: F:bon, man väntar oss.
Fabian (faller på knö): Engel — haft tack!
du, som tror att mn Kärlek kan höja mig ända
till dig. — O! jag svär dig, Paulive — denna
kärlek skall evigt vara en dyrkan — ett till-
bedjande, Fabion skoll aldrig för dig vara an-
nat än sla. — Han skall älska dig, den stac-
kars mulaiten! — men såsom sjömannen äl-
skar jungfru Maria — som den moderlöse äl-
skar minnet af sin mor. — (Pauline upplyfter
Fabian, derefter pekar hon åt dörren till höger,
och räcker honom vänligt banden, Fabian fat-
tar den med kärlek och vördnad, och båda gå
långsamt ut.)
FEMTE SCENEN.
SAINT LUCE, EN BETJENT, SEDAN BARBANTANE.
Sainte Luce (:alar mycket högt, med en be-
tjent i fonder): Min kusins dörr kan icke vara
sluten för mig. — Om de: icke kan falla henne
så lögligt, att grnast taga emot mig — nåväl
— då kan jag vinte. — Men jag kommer icke
att gå härifrån, förrön jag sett henne. (Barban-
tane hörs utanför.) Och dessutom, måste or-
dern vara upphäfven — ty här har vi ju herr
Barbentane, som åtminstone ej smugit sig in i
huset genom nyckelhålet.
Barbantane (kommer iv): Mycket lätt — en
man, sådan som jag, kommer aldrig någon an-
nan väg än genom stora dörren.
Sainte Luce (leende): Det tror j2g också! —
Betjenten: Mina herrar, jag är tvungen att
åtlyda frökens uttryckliga befallning; hon är i
dag icke tillgänglig för någon.
Sainte Luce: -1 dag, som i går — som alla
dagar — och på det sättet bar min högt äl-
skade kusin inneslutit och dolt sig en hel må-
nad, — men jag reser i afton till Frankrike,
och skulle icke vilja lemna kolonien, utan att
hafva tagit afsked af den sköna osynliga —
Barbantane (beser noga oll): Man störe icke
fröken de la Reynerie för min skull. — Jag
skall nog sysselsätta mig till dess hon behagar
ta emot mig. — (Han bugar sig och går.) —
(Afsides.) Jag bar besett alla ägorna, som lyda