HOLMFRUN
OCKSÅ EN SANNSAGA AF A—.
Den heliga högtiden Var inne öch med klap-
pande hjerta och af sag hänförelse strålande
blickar, knäböjde Elva för första gången vid
altarets rund. I denna stund egde hon ej känsla
eller tanke -för något annat än det rent him-
melska, som: lefvande genomströmmade hennes
bjerta och själ, och varmare offer hafva troli-
gen ej blifvit nedlagda inför Skaparens fot, än
dem som utgingo från hennes läppar — också
fanns ingen som ej rörd2as af den ljufva bedjer-
skans anblick.
ff Osedd af henne och Elisabeth, hade äfven
grefve Thord bivistat gudstjensten. Den unga
flickans bild hade ofia följt honom under hans
rastlösa sträfvanden och låtit honom anställa
jemförelser mellan olika förbållanden, om den
enda han någonsin älskat så brinnande och hän-
gifvet, hade besvarat hans känsla. Andra un-
derliga tankar knöto sig småningom vid dessa,
och en växande längtan började allt starkare
draga honom åter till de nejder, hvilka han
samtidigt med sin syster fösra året hade lem-
nat, utan afsigt att vidare, eller åtminstone på
Jångliga tider, ånyo besöka. Han kom — och
ställde sin första utfart från Öbynäs till soc-
kenkyrkan, hvarest den ofvannämnda ceremo-
nien just samma dag skulle begås. Elvas hän-
förande andakt, det englaljufva svärmeri som
omgaf och förklarade hela hennes gestalt, för-
———
7) Se Det Tjugondetredje Aftonbl. 4 4—12, 14—18,
20 och 24.: sv Är
bodar
0 - CR