om jesuiterna, som frågan om Aargauska klo-
stren (hvilken långt för detta är afgjord genom
lagliga edsförbundsbeslut) och 3) garantier för
ostörd kantonalsuveränitet. De frisinnade stän-
derna snsågo nu fredskonferensen blott hafva
varit ett försök af separalförbundets ledare attj
vinna tid, och konferensen upplöstes, utan re-j
sultat.
Vid edsförbundsdagens offentliga sammanträde
dagen derpå, den 29, uppstod fullmäktigen förj
Luz:rn och före-log samma förmedlingsförslag,
som i gårdagens konferens. De öfriga separat-
stånden yttrade sig sedan; först Uri och Frei-
burg, i längre tal, Schwytz och Unterwalden
utan motivering, Wallis med korta, krigiska ord;
och alla, till och med Zug — denna med syn-
bar motvilja — instämmande i Luzerns mening.
I spetsen för den frisinnade majoriteten fram-
ställde Zärich separatförbundets fredsförslag så-
som ett i alla hänseenden föregifvet och svek-
fullt, då det fordrar allt hvad som fordrats
förut och icke vill gifva någonting i utbyte der-
för. Talaren utvecklade huru man af majorite-
ten fordrade en återkallelse, ett formligt under-
kännande af ett med alla lagliga former vid
edsförbundsdagen fattadt beslut, ja till och med
ett återupprifvande af redan häfdvunnen lag, då
man på nytt besvor den Azargauska klosterfrå-
gans vålnad ur grafven; att man begärde ed:-
förbundets afväpning nu, under det man i hela
år rustat sig till strids på andra sidan, och i
närvarande stund fortfor att väpna sig. Detta
allt oaktadt vore Zärich beredt att lyssna till
fredsförslag, ja att till och med sammanträda i
ännu en konferens; likväl med vilkor att verk-
liga förslager och inga förespeglingar der fram-
ställdes, kort sagdt att ett ärligt ultimatum
komme i fråga. — Efter Zirich yttrade sig
Glarus, och framhöll i skarpa uttryck huru o-
billigt Luzern fordrade garantier för katolicis-
men, medan denna kanton, så väl som flera
andra, på det hårdaste förtryckte protestantis-
men; i hufvudsaken instämde Glarus för öfrigt
med Zärich.
Solothurn antydde med korta ord konferens-
förbandlingarnes ändamålslöshet.
Den såsom neutral framstående staden Basels
fullmäktig begynte att med djup- bedröfvelse
erkänna, huru hvarje fredsförhoppning vore för-
lorad, men slutade dock med att hoppas på fred.
Separatförbundet bad han att låta anspråket på
alväpning fallå; majoriteten bad han efterskänka
anspråket på jesuiternas förvisning.
Alla de liberala kantonerna slöto sig till hvad
som yttrats på Zärichs vägnar.
Skarpast ibland dem granskade sändebudet
från Waadt, hr Druey, separatförbundets hela
väsende, dess planmessiga utsäde af misstankar
mot edsförbundets majoritet, genom alla möjli-
ga jesuitiska konstgrepp; den i Luzern utkom-
mande Katolska statstidningens, skamlösa språk;
utdelaingen af amuletter i separatförbundets
krigshär: de dagliga lögnryktena om hela ba-
taljoners öfverlöpande från edsförbundets armåe
till separatförbundets; och ban frågade om ett
sådant system vore förenligt med den föregifna
önskan för fred.
Förbundspresidenten föredrog en urkund från
Luzerns arkif, hvaraf inhemtas att Luzern, som
nu, i Oktober 1847, fordrar att edsförbundets
majoritet måtte afväpna sig, hade i Oktober
1843, alltså för fyra år sedan, i hemlighet rustat
sig till krig.
Luzerns ombud, hr Meyer, hade härpå ej
annat att svara, än med ett sidohugg åt för-
bundspresidenten (friskarornas fordna anförare):
att denna rustning hade skett till följd af en
aning om friskarornas tåg; och med mot höj-
den lyftad hand utropade han: Gud vare do-
mare mellan mig och er!
Fullmäktigen från Solothurn, hr Manzingar,
som sjelf är katolik, inföll härvid: Det är hä-
diskt att åberopa Gud för en djefvulsk sak,
och med en sådan manöver kan man för öfrigt
blott dåra barn och gamla qvinnor.
Luzern fordrade nu Solothurns återkallande
till ordning för otillbörliga uttryck. Presiden-
ten fordrade att Luzerns ombud måtte upp-
gifva hvilka uttryck, sm menades; men dål:
Luzern icke ville svara härpå, anställdes om-
röstning angående de ouppgifna uttrycken;
vid omröstningen stadnade den vanliga plurali-
teten 12?, mot Luzerns fordran, så att denna
förkastades.
Derefter omröstades angående det af Luzern
fastställda fredsförslaget, hvilket underkändes ge-
nom samma pluralitet; och sedan lemnade se-
paratförbundskantonernas ombud sessionssalen,
stego genast i sina i ordning stående resvagnar,
och foro sin väg.
Betecknande under den föregående diskussio-
nen var ombudets ifrån Zug försäkran, vid sin
heder, att separatförbundet aldrig hos utländska
makter sökt någon intervention samt alla de
öfriga separatombudens tystnad, när det Zug-
ska ombudet anhöll om deras vitsord till be-
kräftelse på denna försäkran.
Den 530 Oktober beslöt Edsförbundsdagen att
i alla icke till separatförbundet hörande kan-
toner, kalla så väl reserv som landtvärn under
vapen, indela dem i divisioner och ställa dem
under öfvergeneralens befäl. När det förut om-
talats, att edsförbundet icke komme att låta
mindre än 60,000 man tåga ut, så anses man
nu kunna uppskatta dess armå till fullt ut åub-
belt denna maasstyrka.
Den redan sammandragna härens rörelser ha-
de begynts. Den 30 afgingo från Bern den 53:e
och 4:e reserfbataljonen för att intaga en posi-
tion i Berns Oberland;; 2 kompanier skarp-
s.yttar och ett kompcni artilleri höra till den-
na corps. I Juri hafva 7:e och 8:e infanteri-:
Hhasalla.s oo itf 28 aa RtÄlldaA AnNh manah ava 1111