länade henne något oemotståndligt, som på en
gång fingslade och rörde — det var omöjligt
att icke känna sig lifvad och intagen af denna
rena, tjusande seraf, upplyftad och gripen af
hennes egna känslor. Thord tyckte att han
aldrig sjelf hade varit högtidligare stämd än
då, men ville ej visa sig för de båda fruntim-
ren — hvilka genast efter gudstjensten bestego
den lilla jullen; som återförde dem till Wikar-
holmens lugna stränder — han kände inom sig
sjelf, att den dagen borde vara fri för andra
intryck, och gick i stället att uppsöka försam-
lingens gamle, trogne herde, som mottog honom
med oförställd vördnad och glädje.
Herr grefven hafver nyss sett mig omgifven
af de rosor och liljor, som jag årligen söker
uppdraga till Herrans behag,, sade gubben, och
den herrligaste af dem alla strålar äfven skön i
glansen, som sprider sig till hennes bjerta, från
den i hvilken hennes ögon tycka sig skåda den
trognaste bilden af Skaparens förkroppsligade
vilja, men jag talar måhända i ordalag, hvilkas
figurlighet månde ljuda obegripligt för herr gref-
vens öron, änskönt de ligga honom närmare än
han väl torde ana och tro.n
Kanske — kanske också ej!, svarade Thord,
och en flyktig rodnad uppsteg på hans allvar-
samma ansigte, som, ehuru ej längre ungt,
dock ännu alltid kunde kallas manligt vackert
— pjag vet egentligen ej hvarför jag skulle låtsa
mig icke förstå att ni troligen menar den unga
Elva.n
Rått gissadt, herr grefve, och hade det be-
hagat Försynen att låta den telningen leda sitt
ursprung från äkta stam, så hade ej rikare