dan skaffa ut dem. Efter ungefär fem månaders beredelse, under hvilken de voro mycket uppmärksamme :och gåfvo ganska godt hopp om sig för framtiden, admitterades de och voro nästan mer än nattvardsbarn i allmänhet rörda och lifvade af goda föresatser. Deras skriftefader ansåg det vara sin pligt att skaffa ut dessa olyckliga, och försåg dem derföre så fort han hann med försvar. De förnyade sina vid nattvardsgången gifna löften att lefva ärligt och kristligt; men de kristliga lärdomarne och goda föresatserna måste vika för den ännu kraftigare impuls till brott, som dels tillfället och dels undervisningen under deras mångåriga vistande i ett gemensamhetsfängelse dem beredt. De voro beklagligtvis uppfostrade till att borttyna i fängelserna och de hafva icke svikit sina fostrares hopp. Ivad samhället lider, hvad menniskovännen lider af ett sådant förfarande är lättare att erfara än säga. Talaren anförde ännu ett annat bidreg till ämnet: År 1845 på hösten arresterades en lykttändare vid namn Törnros, såsom misstänkt för stöld. Omständigheterna vid arresteringen voro följande: Törnros hade i sällskap med en annan karl, som varit arresterad en gång förut för stöld, åtagit sig att föra på dragkärra några tunnor potates från Rörstrandsbryggan till Rörstrandsgatan. Under tiden hade, medan husbonden var ute på en stund, tjufvar infunnit sig och borttagit silfver, penningar och åtskilliga andra effekter. När han hemkom, föll det honom in att misstänka potateskörerne för tillgreppet, samt skickade till Hötorget efter polisbetjeningen för dessas arresterande. Det hjelpte ej att de nekade och ville visa alt de ej varit vid huset på den tid stölden skedde. Törnros häktades, emedan han stammar något, hvilket ansågs såsom bevis att han ej kunde göra besked för sig. Målet remitterades till kämnersrätt, och det var i denna rätts 4:a afdelning kyrkoherden, som i ett annat mål var konsistoriiombud, träffade sin församlingsbo förstörd, skygg och i det största elände. Törnros gjorde, fast rädd, en kort skildring af sin belägenhet. Den var odräglig. Var han pbland banditerna, så lemnade de honom ej i fred, utan ville truga på honom sina läror. Var han i den s. k. mörka kammaren, så misshandlades han för att förmås till bekännelse. Han påstod med envishet sin oskuld. Hen ville ej heller taga vid de andras undervisning. Han hatades derföre öfverallt. Efter omkring 4 å 5 månaders lidanden kom han dock på fri fot, sedan ett tjufband, som innehade de stulna sakerna, blifvit gripet och gått till bekännelse att det föröfvat stölden. Men hurudan var Törnros då han slapp ut? Jo, höjjd i trasor, full med ohyra, nära rubbad till förståndet, och till råga på allt annat utan försvar. Med möda förmåddes hans fordne husbonde att återtaga honom, såsom vanärad af arrosten m. m. d. Olämplig var han dessutom för sitt förra yrke, af det skäl, att så snart han kom att grubbla öfver hvad som vederfarits honom, och det gjorde han ofta, så fick han svindel och föll omkuil. Sådant har händt honom flera gånger då han varit på stegen för att tända eller hälla olja i lyktorna. Nu har han måst öfvergifva yrket och välja sig ett annat. Hans själasörjare skaffade honom nödigt biträde till uppsättande af en klagoskrift öfver hans oförskyllda lidande, hvilken skrift inlemnades till justitieombudsmannen. Derifrån har intet sedan afhörts. Den, som begärt den olaga arresten, är död, alltså lär han ej derifrån hafva upprättelse att vänta. Imedlertid är det ohyggligt att en oskyldigt arresterad ej har andra alternativer att välja emellan, än att ettdera blifva brottslig, som pluraliteten är af hans omgifning i häktet, eller låta martera sig, om ej till döds, så dock ända till den grad, att en sinnesrubbning deraf skall blifva följden. Hr majoren Öman yltrade, att det vore för honom en serdeles tillfredsstä lelse att den af honom i bestyrelsen upplista skriften hade gifvit anlednisg till en så sakrik öfverläggning, ehuru hans mening dermed visserligen icke heller hade varit att anklaga någon eller påstå olagligheier hafva blifvit begångna. Han ville blott nämna, att han vid besöken funnit sin känsla upprörd deraf, att bland de besökta fångarna funn ts tvenne ynglingar, bida endast 49 år gamla, båsa för första gången anklagade, och den ena för det han tagit ett knyte, iznehållande bröd, från en sofvande. Om nu dessa ynglingar, när de komma ur fängelset, icke erhålla n:gon tjenst eller sysselsättning, så blifva de troligen åter injagade i fängelse, och gå således sannolikt förlorade för hela sin framtid i följd af den skedda arresteringen, utan att man derföre kan kallä denna olaglig. Hr lagmannen Cassel önskade, att detta diskussionsämne måtte kunna afslutas och icke vidare förekomma, då här ej vore rätta stället att afhandla sådana saker, samt erinrade att en ny brottmålslag är under utarbetning, som snart kommer att föreläggas Ständerna, och hvilken innehåller humanare föreskrifter i afseende på arresteringarne, än den nu gällande. Boktryckaren Hjerta opponerade sig mot den siste talarens förslag och vidhöll att få den väckta motionen till föremål för föreningens öfverläggning vid nästa sammankomst, helst han ansett sig ej böra förlänga detta sammanträde med att i dag begära ordet i denna fråga. Hvad redan nu biifvit yttradt omedelbart med anledning af den af honom uvpplästa berättelsen, torde tillräckligt visa den stora vigt ämnet ägde, och då hvar och en, som hör yttrar sig, naturligtvis måste förutsättas för. tå så mycket, att icke säga annat än hvad han kan ansvara för, kunde tal icke anse det vara något värre i att diskutera ett sådant ämne muniligen, än om det sker i tryck. Kyrkoherden Ekdabl förklarsde äfven, att han ännu hade åtskilligt att anföra för nästa sammankomst, hvarpå sammankomsten af-löts omkring kl. 9 på aftonen. LITTERATUR. 1) Kinesitherapie, ou Traitement des