dan skaffa ut dem. Efter ungefär fem månaders
beredelse, under hvilken de voro mycket uppmärk-
samme :och gåfvo ganska godt hopp om sig för fram-
tiden, admitterades de och voro nästan mer än natt-
vardsbarn i allmänhet rörda och lifvade af goda
föresatser. Deras skriftefader ansåg det vara sin
pligt att skaffa ut dessa olyckliga, och försåg dem
derföre så fort han hann med försvar. De förnyade
sina vid nattvardsgången gifna löften att lefva är-
ligt och kristligt; men de kristliga lärdomarne och
goda föresatserna måste vika för den ännu kraftigare
impuls till brott, som dels tillfället och dels under-
visningen under deras mångåriga vistande i ett ge-
mensamhetsfängelse dem beredt. De voro beklag-
ligtvis uppfostrade till att borttyna i fängelserna och
de hafva icke svikit sina fostrares hopp. Ivad sam-
hället lider, hvad menniskovännen lider af ett så-
dant förfarande är lättare att erfara än säga.
Talaren anförde ännu ett annat bidreg till ämnet:
År 1845 på hösten arresterades en lykttändare
vid namn Törnros, såsom misstänkt för stöld. Om-
ständigheterna vid arresteringen voro följande: Törn-
ros hade i sällskap med en annan karl, som varit
arresterad en gång förut för stöld, åtagit sig att föra
på dragkärra några tunnor potates från Rörstrands-
bryggan till Rörstrandsgatan. Under tiden hade, me-
dan husbonden var ute på en stund, tjufvar infunnit sig
och borttagit silfver, penningar och åtskilliga andra
effekter. När han hemkom, föll det honom in att miss-
tänka potateskörerne för tillgreppet, samt skickade till
Hötorget efter polisbetjeningen för dessas arresterande.
Det hjelpte ej att de nekade och ville visa alt de
ej varit vid huset på den tid stölden skedde. Törn-
ros häktades, emedan han stammar något, hvilket
ansågs såsom bevis att han ej kunde göra besked
för sig. Målet remitterades till kämnersrätt, och
det var i denna rätts 4:a afdelning kyrkoherden,
som i ett annat mål var konsistoriiombud, träffade
sin församlingsbo förstörd, skygg och i det största
elände. Törnros gjorde, fast rädd, en kort skildring
af sin belägenhet. Den var odräglig. Var han
pbland banditerna, så lemnade de honom ej i fred,
utan ville truga på honom sina läror. Var han i
den s. k. mörka kammaren, så misshandlades han för
att förmås till bekännelse. Han påstod med envis-
het sin oskuld. Hen ville ej heller taga vid de an-
dras undervisning. Han hatades derföre öfverallt.
Efter omkring 4 å 5 månaders lidanden kom han
dock på fri fot, sedan ett tjufband, som innehade
de stulna sakerna, blifvit gripet och gått till be-
kännelse att det föröfvat stölden. Men hurudan var
Törnros då han slapp ut? Jo, höjjd i trasor, full
med ohyra, nära rubbad till förståndet, och till råga
på allt annat utan försvar. Med möda förmåddes
hans fordne husbonde att återtaga honom, såsom
vanärad af arrosten m. m. d. Olämplig var han
dessutom för sitt förra yrke, af det skäl, att så snart
han kom att grubbla öfver hvad som vederfarits ho-
nom, och det gjorde han ofta, så fick han svindel
och föll omkuil. Sådant har händt honom flera
gånger då han varit på stegen för att tända eller
hälla olja i lyktorna. Nu har han måst öfvergifva
yrket och välja sig ett annat. Hans själasörjare
skaffade honom nödigt biträde till uppsättande af
en klagoskrift öfver hans oförskyllda lidande, hvil-
ken skrift inlemnades till justitieombudsmannen. Der-
ifrån har intet sedan afhörts. Den, som begärt den
olaga arresten, är död, alltså lär han ej derifrån
hafva upprättelse att vänta. Imedlertid är det ohygg-
ligt att en oskyldigt arresterad ej har andra alter-
nativer att välja emellan, än att ettdera blifva
brottslig, som pluraliteten är af hans omgifning i
häktet, eller låta martera sig, om ej till döds, så
dock ända till den grad, att en sinnesrubbning deraf
skall blifva följden.
Hr majoren Öman yltrade, att det vore för
honom en serdeles tillfredsstä lelse att den af
honom i bestyrelsen upplista skriften hade gif-
vit anlednisg till en så sakrik öfverläggning,
ehuru hans mening dermed visserligen icke
heller hade varit att anklaga någon eller påstå
olagligheier hafva blifvit begångna. Han ville
blott nämna, att han vid besöken funnit sin
känsla upprörd deraf, att bland de besökta fån-
garna funn ts tvenne ynglingar, bida endast 49
år gamla, båsa för första gången anklagade, och
den ena för det han tagit ett knyte, iznehål-
lande bröd, från en sofvande. Om nu dessa
ynglingar, när de komma ur fängelset, icke er-
hålla n:gon tjenst eller sysselsättning, så blifva
de troligen åter injagade i fängelse, och gå så-
ledes sannolikt förlorade för hela sin framtid i
följd af den skedda arresteringen, utan att man
derföre kan kallä denna olaglig.
Hr lagmannen Cassel önskade, att detta dis-
kussionsämne måtte kunna afslutas och icke
vidare förekomma, då här ej vore rätta stället
att afhandla sådana saker, samt erinrade att en
ny brottmålslag är under utarbetning, som snart
kommer att föreläggas Ständerna, och hvilken
innehåller humanare föreskrifter i afseende på
arresteringarne, än den nu gällande.
Boktryckaren Hjerta opponerade sig mot den
siste talarens förslag och vidhöll att få den
väckta motionen till föremål för föreningens
öfverläggning vid nästa sammankomst, helst han
ansett sig ej böra förlänga detta sammanträde
med att i dag begära ordet i denna fråga. Hvad
redan nu biifvit yttradt omedelbart med anled-
ning af den af honom uvpplästa berättelsen, torde
tillräckligt visa den stora vigt ämnet ägde, och
då hvar och en, som hör yttrar sig, naturligtvis
måste förutsättas för. tå så mycket, att icke säga
annat än hvad han kan ansvara för, kunde tal
icke anse det vara något värre i att diskutera
ett sådant ämne muniligen, än om det sker i
tryck.
Kyrkoherden Ekdabl förklarsde äfven, att
han ännu hade åtskilligt att anföra för nästa
sammankomst, hvarpå sammankomsten af-löts
omkring kl. 9 på aftonen.
LITTERATUR.
1) Kinesitherapie, ou Traitement
des