Goda Elva, svarade Johannes, som väl kän-
de hennes härkomst, men hvarken ville eller
vågade yppa den; forska ej så ifrigt efter nå-
got, som din fostermor troligen anser bäst för
din lycka att förtiga, och tro på henne som på
Gud. Ingen, vet du, har kommit längre i full-
görandet af hans vilja än bon, eller tåligare li-
dit och värdigare utöfvat försakelser och dyg-
der.
Men säg mig då också, Jorannes, hvartill en
sådan försakelse gagnar, som den hon här åläg-
ger sig? Den dygdige har ju rätt till hela
verldens aktning och utmärkelse, och jag kan
ej beller tänka mig något skönare än att för-
tjena och emottaga en sådan allmän hyllning.,
Tror du inte, att alla de tysta och oför-
gängliga välsignelser, som nedkall:s öfver henne
ur nödens boningar, äga samma eller högre
värde för hennes hjerta än den alltid åberopade
verldens fåfänga och vanskliga boundran? Jag
mins den tid, då äfven hon var ett mål derför,
men tror alt hon var mindre lycklig då än nu,
när obemärkt lugn är det enda hon eftersträf-
var och behöfver.
Medan de unga på deita sätt forifero att
tolka cch uibyta känslor och meningar, sett
hon, som egentligen utgjorde ägnet för deras
samtal, vid sitt sluina fönster, genom hvars
klara små rutor ljuset inströmmade och bröt
sig i strimmig glans. Den ensamma fru Elisa-
beth såg sig dock omgifven af många föremål.
Der kommo bleka vålnader fram från lång, lång
tid tillbaka, i blodig skrud, med sorgsna, ung-
domliga drag, ellet i lutad, bräcklig gestalt med
hopp och tro på den fårade panzan. Hon kun-
de ej länge fasthålla dem, men. de visade sig
ofta och i deras kärleksfulla blickar t;ckte hop
sig stundom I vilda förebråelser. Så kommo
der andra, s blida och ho altid sig
liks, men åter ce, hvilka, från att vara stolta,
glada och lycilig2, höljde sig i töcken, hvarur