Goda Elva, svarade Johannes, som väl kände hennes härkomst, men hvarken ville eller vågade yppa den; forska ej så ifrigt efter något, som din fostermor troligen anser bäst för din lycka att förtiga, och tro på henne som på Gud. Ingen, vet du, har kommit längre i fullgörandet af hans vilja än bon, eller tåligare lidit och värdigare utöfvat försakelser och dygder. Men säg mig då också, Jorannes, hvartill en sådan försakelse gagnar, som den hon här ålägger sig? Den dygdige har ju rätt till hela verldens aktning och utmärkelse, och jag kan ej beller tänka mig något skönare än att förtjena och emottaga en sådan allmän hyllning., Tror du inte, att alla de tysta och oförgängliga välsignelser, som nedkall:s öfver henne ur nödens boningar, äga samma eller högre värde för hennes hjerta än den alltid åberopade verldens fåfänga och vanskliga boundran? Jag mins den tid, då äfven hon var ett mål derför, men tror alt hon var mindre lycklig då än nu, när obemärkt lugn är det enda hon eftersträfvar och behöfver. Medan de unga på deita sätt forifero att tolka cch uibyta känslor och meningar, sett hon, som egentligen utgjorde ägnet för deras samtal, vid sitt sluina fönster, genom hvars klara små rutor ljuset inströmmade och bröt sig i strimmig glans. Den ensamma fru Elisabeth såg sig dock omgifven af många föremål. Der kommo bleka vålnader fram från lång, lång tid tillbaka, i blodig skrud, med sorgsna, ungdomliga drag, ellet i lutad, bräcklig gestalt med hopp och tro på den fårade panzan. Hon kunde ej länge fasthålla dem, men. de visade sig ofta och i deras kärleksfulla blickar t;ckte hop sig stundom I vilda förebråelser. Så kommo der andra, s blida och ho altid sig liks, men åter ce, hvilka, från att vara stolta, glada och lycilig2, höljde sig i töcken, hvarur