någon gång, kanske uten all afsigt, råkar in il sofismer för alt försvara dem, torde han snart nog blifva en af de liberala idernas trägnaste motståndare i de rent politiska frågorna. pA Anta — Uti Götheborgs Handelstidning för sistlidne !redag läses följande: Svenrska Minerva fortfar att gå illa åt Aftonbladet för de af sistbem. tidning uttalade åsigter rörande det Sjöbergska tryckfrihetsmålets behandling af juryn, underdomstolen och Svea hofrätt. Se här ett af Minervas sednast anförda argumenter: Uti sin skrift: Elt och annat om Corporationer, Privilejier, Nämnd i domstolar etc. yttrar sig författaren, förste expeditionssekreteraren hr Ri chert, sid. 49 med egna ord sålunda: Slutligen må det icke eller förtigas, att Nämnpden, efter svenska Tryckfrihetslagen, yttrar sig rätt poch slätt öfver den n: År skriften brottslig efter det lagens ru Jagaren åberopat? Den, som då kan påstå, 2 ona nämnd icke tillämpar lagen, den a 2 hvad lagskipning är. Obestridligt är deö MPnden och icle Domaren, som här ofgör hela saken. Ty om ock en eller annan gång något val mellan ett högre och ett lägre ansvar, efter det gifna lagrummet, för Domaren skulle återstå, är likväl hans pröfning i den delen så obetydlig, att ban i sjelfva verket icke kan anses för annat, än Nämndens organ för kungörandet af domen. Det skall blifva intressant att få se, huru det skall lyckas Aftonbladet att vederlägga — eller kringgå — ofvanbem. af S. M. åberopade celebra auktoritet. Den lifliga önskan, som Handelstidningen här visar att fa ett svar från Aftonbladet, kan så mycket lättare uppfyllas, som det åberopade yttrandet af br Richert icke i huivudsaken står i ringase motsägelse med de i Afionbladet uttalade åsigter. Eller vill Göitbeborgstidningen vara god och expektorera sig, hvari denna motsägelse skulle bestå. Just den fråge, som Tryckfrihetslagen uppställer, blef äfven i Sjöbergska målet framställd til juryn och sf den besvarad. Detsamma har äfven tiliförene alliid varit praxis, cch var således intet nytt nu, Men i enledning af det stränga streff, domstolen tillämpat, har man anmärkt, att domstolen i en fråga, der tryckfriheislsgen hänvisar blott till allmänna Jagen, ej till något visst moment deraf, bordt uppställa flera aliernativa frågor till juryns besvarande, enär åklagaren icke hållit sig blott till ett af dem. Uti denna tanka har Aftonbladet instämt, och endast sagt för sin del, alt juryn ej kunde göra någon kassation sf domsto!ens åtgärd, utan att det:a miste tillhöra öfverdomstolen. Skulle vi hafva något ait erinra vid hr Ricberts åberopade yttrande (som, i förbigående sagdt, skrefs för några och tjugu år sedan), så är det, stt äfven med närmaste bestämsrsande af de rum i allmänna l:gen, som en åklagare i tryckfrihetsmål åberopar, återstår i allt icke så litet utrymme för domstolen uti en sir. ff illämpning, hvsrom det t. ex. heter: fängelse eller böter efter omständigheternar; äfvensom värans förlust och dertill landsflykt, valten och bröd eller fängelser, lemner ett skäligt utrymme för domstolens pröfningsrätt, huru noga spec ficerad frågen till juryn än må vara, när det gäller förbrytelser dels 100t 34 8, dels mot 3 Y 42 mom. Tryckfrihetsförordningen. Allt delta hade Göthebrgstidningen tvifvelsutan sjelf insett, om det ieke stundom hände dess värda redaktion att öfverrumplas af ett slags menlöshetstillstånd, som bra nära liknar en slummer, hvsrunder den Jåter tratta i sig hv:d som hbeldst. Någon annan förklaringsgrund kunne vi ej heller nu gifva åt det barnsligt oskuldsfulla uttrycket, att Svenska Minerva fortfar ati gå illa åt Aftonbladet för ifrågavarande sak. Om ett blott och bart skrik och hojtande, som emot all rimlighet och bättre vetande hugger fast i hvad föremål som helst, för att begagna det till partivapen, kan kallas attgå flla åt, så bar Götheborgarn visserligen rätt; men det vore slätt beställdt, om personer med känsla för vett och sanning skulle låta idel skrik ifrån politiska bränvinsadvokater och skojare taga öron!judet af sig tll den grad, att de icke ville höra på skäl ech bevis. På det Götheborgstidningen,. som vid detta tillfälle synes blifvit bedöfvad af Minerva, måtte komma sig före igen, anmoda vi dess aktningsvärda redaktion att samtala i ämnet med några förståndiga jurister. Det är utou tvifvel genaste vägen till det resultat, som vi tillförse oss såsom följd af redaktionens rättskänsla, när den tillika blir upplyst, att Aftonbladet nemligen till slut befinnes hafva haft rätt i saken. — ———— ——Å-— Upsala Correspondenten för den 6 omtalar prof. Davids uppträdande i Upsala och ger hans föreläsningar derstädes öfver den mpyaste franska litteraturen många loford. Bland annat yttrar Correspondenten: Hr David tillhör de konstnärer, som genom en närmare bekantskap blifva oss allt dyrbarare; emedsn hsns prestationer ej äro beräknade på en ögonblicklig effekt, utan fastmer syfta till det högre målet att på en gång tillfredställa åhörarnes bjerta och förstånd. Hans konstkritik hvilar på en basis af grundliga kunskaper, ett ljust omdöme, en varm känsla, lågande för allt ädelt och skönt, hatande allt falskt och skeft, äfven om det är iklä it den mest förföriska utstyrsel af en hänförande inbillningskraft och en bländande stil. Naturen har dessutom gynnat hr David med en särdeles fulltonig och böjlig stämma; hans uttal är rent och välljudande, bans föred:ag elegant, hans ansigtsspel lifligt och utiryck:fullt, hans gestikulation ädel och väl afpas ad efier ämnet. Han uppträder för öfrigt inför sina åhörare med ett allvar och en anspråkslöshet, som man icke är van att alltid finna hos hans landsmän. — Fit ntmärkt beröm förtienar slutlizen den om