Den satans presten!, utbrast han och knöt krampaktigt banden, utan att tyckas gifva ckt på hennes tsl — det är ett hyde, som endast är till för att med sin skenhelighet pl:ga och förarga andra menniskor, och tvinga sig till deras gunstbevis.n Af hvad anledning tel:r duså?, frågade hon ånyo; bur kan det nu tillämp.s på dina förbållanden ?n Ah, -lideles förträffligt, svarade han håaligt; ;ty Gudsmennen beröfser t:oligen pengar. — men vints, väntal — rackarn skall i sia ordning qväsas, det lofvar jag! Efter nigra, för Bilisabeth ångestfuila ögonblieks tystnad, återtog hen med en viss för!ägenhet: Du vet kanske icke att den stecksrs Anneite för ett par dagar sen fått sig en flekunge, och som hon var mycket sjuk, bad den tokan att få tala vid presten — hvilken hon just också olyckligtvis skulle bo så nä:2. Adjunkten, som hon begärde, var bort2, och prosten, som fick höra det, gjorde sig till och for öfver sjelf för att hålla en lång och dum straffpredikan, hvilken slutade med att hin äfven skulle komma hit — och tala vid mig, Hvad dea förbannade menniskan säger eller tror, rör mig ej, men — jag kom nu imedlertid till dig för at — för alt berida, eiler snarare rådgöra med dig och ichemta din tanken Elisabeth hade blifvit som förstenad — intet ord, ingen rörelse, utom de långsamma, djupa endetagen visade att hon lefde. Albrecht, som slutligen rskräcktes ölver heanes tystnad och orörligket, rusade upp och öfvergick med sin vanliga ombytlishet från den) ena ytterligheten till den zndrs. I Tala — lala — sås mg ett od — 8g att du bör och för-tår mig, bad han ifrigt. Elsabeth! svara — jag målte väl ej ha dödat — eller beröfvat dig förståndetl, Nej, ty värrl) svarade hon, återhemtande sig, ehuru jag kunde vara färdig ait önska det så VOre.n sAck, förlit, förlåt mig än en ging — blot