Den satans presten!, utbrast han och knöt
krampaktigt banden, utan att tyckas gifva ckt
på hennes tsl — det är ett hyde, som endast
är till för att med sin skenhelighet pl:ga och
förarga andra menniskor, och tvinga sig till de-
ras gunstbevis.n
Af hvad anledning tel:r duså?, frågade hon
ånyo; bur kan det nu tillämp.s på dina för-
bållanden ?n
Ah, -lideles förträffligt, svarade han håa-
ligt; ;ty Gudsmennen beröfser t:oligen pengar.
— men vints, väntal — rackarn skall i sia
ordning qväsas, det lofvar jag!
Efter nigra, för Bilisabeth ångestfuila ögon-
blieks tystnad, återtog hen med en viss för!ä-
genhet:
Du vet kanske icke att den stecksrs An-
neite för ett par dagar sen fått sig en flek-
unge, och som hon var mycket sjuk, bad den
tokan att få tala vid presten — hvilken hon
just också olyckligtvis skulle bo så nä:2. Ad-
junkten, som hon begärde, var bort2, och pro-
sten, som fick höra det, gjorde sig till och for
öfver sjelf för att hålla en lång och dum straff-
predikan, hvilken slutade med att hin äfven
skulle komma hit — och tala vid mig, Hvad
dea förbannade menniskan säger eller tror, rör
mig ej, men — jag kom nu imedlertid till dig
för at — för alt berida, eiler snarare rådgöra
med dig och ichemta din tanken
Elisabeth hade blifvit som förstenad — intet
ord, ingen rörelse, utom de långsamma, djupa
endetagen visade att hon lefde.
Albrecht, som slutligen rskräcktes ölver
heanes tystnad och orörligket, rusade upp och
öfvergick med sin vanliga ombytlishet från den)
ena ytterligheten till den zndrs. I
Tala — lala — sås mg ett od — 8g att
du bör och för-tår mig, bad han ifrigt. El-
sabeth! svara — jag målte väl ej ha dödat —
eller beröfvat dig förståndetl,
Nej, ty värrl) svarade hon, återhemtande
sig, ehuru jag kunde vara färdig ait önska det
så VOre.n
sAck, förlit, förlåt mig än en ging — blot