ligt och förekommande på åtskilliga söndagar öpp-
nat dessa samlingars skatter, och derigenom beredt!
medlemmarae af B. C. många lärorika stunder.
För åtskilliga af B. C:s medlemmar har undervis-
ning uti tyska och engelska språken varit tillgäng-
lig, för hvars meddelande 2:ne af B. C:s ledamöter
ädelt och oegennyttigt uppoffrat tid och möda.
Slutligen hafva vid B. C:s alla sammarkomster
sångföredrag varit hållna af en del af cirkelns leda-
möter. Styrelsen får här, på B. C:s vägnar, förklara
sin innerliga tacksamhet för den ledamot, som så
oförtrutet egnat sin verksamhet åt införandet och
bibehållandet uti B. C. af sångens förädlande konst.
Dessa sångföredrag hafva varit ett af B. C:s hufvud-
sakligaste medel och verksammaste stöd, och vår er-
känsla emot den man, som beredt oss detta, skall
deruti likna sången sjelf, att dess intryck stå qvar,
fastän sjelfva ljuden försvinna.
Vi låte nu det först omnämnda föredraget
följa:
Berättelsen om Bildningscirkelns verksamhet
under dess nu förflutna andra år har, såsom
man fioner, tj varit vidlyftig. Den bar ej hel-
ler gerna kunnat blifva det. — Men, berättel-
sen om ett frö, som gror, är ej heiler lång.
Derom är ej att söga annat, än att lifvet der
i förstone verkar i tysthet och i dunkel, en
brodd skjuter fram, några rottrådar bilda sig,
ett par hjeriblad öppnas cech plantan är färd:g
att växa, och — det är all
Men ailt är dock dermed ej slut. Piantan
bar en framtid, och i fröet, som grodds, lågo
redan på förband kommande vårars gröna för-
hboprpningar och kommande höstars rika skördar.
Vi låsa uti beskrifoingar om vissa länder huru
jordens bördighet der är så stor och naturens
alstrende kraft så oemotståndlig, att den grän-
sar nära till förstörese. Byggnader, som eljest
skulle trots:t århundraden, så till sägandes växa
sönder; ty den unga grönskan smyger sig små-
ningom och sakta, men oemotsiåndl gt, emellan
murarnes fosningar, skiljer dem, sprärger dem,
öfverväger dem, ty dess rötter vilja ha rum
cch dess kronor och blad vilja se dagen. De!
är det lefvand2, son måste fram, måste upp;
det är det döda, som måste ned, måste falla.
Ea så-an indisk jordmån är den tid i hvilken
vi lefva, och frön af alla slag utsås oupphörligt
uti densamma. Äfven här växa gamla byggna
der sönder, och, liksom man ser rankväxter
klättra öfver ruiner, söker det unga mensko-
slägtet, att ur mörkret flytta sig upp på höj-
derna, för att glädja sig af ljuset och sola sig
i dagen.
Det lilla och ansprikslösa samfund vi här
tillhöra, denna Bildsingscirkel, är också ett frö
utkastadt i tiders jord. Den bar, äfven den,
sin framtid. Icka en lysande, måhbände2, de:
böre vi ej heiler önska; men en god, en glad,
ena nyttig cch verksam, med ett ord, en väl-
signelserik.
Arbetanes klass, som så länge, mindre af
öfv-rmod än af vana och oefiertänksamhet, ar
de öfrge blifvit kallad den lägre, känner nu
allt mer och mer andra bebof än dagens, och
börjar äfven inse, att dessa sednares tillfreds-
ställande till en stor del betingas af de för:as.
Det bar vaknat hos dem en håg och ett begär
att i den td, som ändtligen en gång erhållit
arb tets add, intaga ett högre rum än det län-
ge forb sedda, nagon gång missaktade, som de
hittills intag.t. De åtnöjas ej mer att utanpå
beskåda, eller på sin höjd genom en springa på
muren kasta en nyfiken och otilifreds:tälld blick
in i de tankens och förfiaingens lustgårdar, der
samhärlets lyckigare klasser vandra: de vilja
äfven sjelfva ditin. Men de hafv2, bide visligt
och ädelt, betänkt, att det rätta inträdet der
vinnes ej genom att storma murarne eller springa
portiarne; utan de söka i stallet den nyckel,
som tredl gt öppnar de sednaare. -— Och denna
nyckel är Bildningen.
Men om då denna är så nödvändig, ait den
utgör första vilsoret för detia deras sträfvande
till ett bilttre, så är det ock af tög vigt att
veta kved en sann, celUmän bildning är.
Det fiunes kanhända intet ord i vårt språk,
som blifvit vå så mångfald gt, så olik-, och till
en dryg del så oriktigt sätt uppfattadt och för-
ståd:, som ordet Bil:ning. Detta ord ligger på
allas läppar, man hör d t alltj-mt, bide i tid
och otid åber pas, och duck har, jag vågar för-
säkra det, mins:a delen gjori klart uch redigt
för sig hvad de dermed men.
Icke ar det lärdom och kunskaper ensamt.
Man kan äga bäggedera, och ändock vara gan-
ska obildad, hksom mar, å andra sidan, kan
äga verkig bildning, fastän man saknar lärdom.
Men ou frstå bildan på förut nämnde sätt,
är det mest vanlga missisget Detta misstag,
om än i flra fall lit besånger, och äfven :
slimänbet osksdlgt, blir dock af ett verklig!
meni gt inflyt.nde, om man så långt nedsätte:
sina ford-ivgar, stt till och med hvarje Li
t2lang blir hetydig med bildning. Så nhöre v
t. ex. rät ofia, att de arso sg bildade som lärt
sig tala något Inet fransyska eller spela litet
på foriepaso. M-n misstar härvid några af
bildningens medel för bildningen sjelf.
Ett anovat misstag är att med bildning förstå
endast och allen2est ett mera förfinedt stick oc:
et bättre sätt alt vara; samt tll och med, jag
skulle ej våga säga en sak så otrolig, om ej
irfereohit nn b kräf:ade mina ord, vil och m-å
har nan förlagt bildningen uti rockeas snit:
elier klådets finhet. Orsaxen tll deta sednare
sm adlarvt:d 34 så covår tt Anna Meda