grundsatslös och egoistisk, mer och mer öfvergifves ej blott af tänkande, men af alla menniskor. De kostar på för personer, som grånat i politik, att slutligen nödgas tala för toma väggar eller tiga. ren OPINIONSMIDDAG I KALMAR. (Slut fr. gårdagsbl.) Hr komminister Hoflund yttrade, efter slutad ingress om ämnets vigt: En värd talare har redan vidrört Kyrkans och Skolans förening och visat, hvilket menligt och skadligt inflytande denna förening utöfvat på skolan. Det torde derföre ej vara alldeles främmande för ämnet, att i förbigående visa, det denna förening icke mindre varit och är skadlig för kyrkan. Ehuru man icke kan neka, det kyrkan fått många både lärda och nitiske män ifrån skolan, så finner dock en hvar, att dessa, sedan de användt sin ungdomskraft och sin mannsårs styrka i skolans tjenst, mindre kunna gagna i kyrkans, än de kunnat göra, och säkert äfven hade gjort, ifall de med unga, friska krafter genast egnat sig åt densamma. — Denna förening har ock verkat nedtryckande på det, i kyrkans tjenst, arbetande presterskapet, hvilket sett sig tillbakasatt och de bästa lägenheterna sig beröfvas af dem, som aldrig egnat sina krafter eller förut kanske ens användt sin håg åt kyrkans tjenst. Vare långt ifrån mig, att vilja neka Lärdomen sin belöning; jag säger blott, att jag anser det skadligt för kyrkan, 1:0 att skolans män lönas, under sin tjenstetid, till en del med prebendepastorater, hvilka de icke sjelfva kunna sköta, eller med toma förhoppningar (såsom en föregående talare sagt) hvilka aldrig uppfyllas; 2:o att de, sedan deras krafter i skolans tjenst blifvit nästan helt och bållet förtärda, tvingas för sin bergning in i kyrkans, der ovana och minskade krafter hindra dem, att bereda den verkliga nytta, de under andra förhållanden kunnat, åt de församlingar, hvars herdar de skulle vara. Men låtom oss återgå till det egentliga ämnet, skolan. Man har visserligen, då man talat om undervisningsväsendet, ofta sagt: atl en god lärare är hufvudsaken, och att formen och metnoden äro likgiltiga,. Denna sats upprepas med hög röst i vår tid af dem, som hata allt framåtskridande och sky hvarje äfven den tidsenligaste reform, såsom en pestsmitta. De känna sig så lugna och sjelfbelåtna bakom detta påstående, som befriar dem från mödan att taga reda på andras erfarenhet. Men skärskådar man meningen närmare vid detljus erfarenheten gifver, så finner man snart dess verkliga halt. Djupa äro vetandets schakter, och på djupet ligga de ädlaste skatterna förvarade; dit måste man således nedtränga, om man, genom sitt arbete i vetandets, i årtusenden bearbetade och vidsträckta grufva, vill vinna någon vederqvickelse för själen, någon nytta för lifvet. Hvar och en, som brutit i denna grufva, känner ju, huru mödosamt det är, att nedtränga på djupet i en enda schakt, d. v. s. i en enda branche af vetandet, huru omöjligt då att nedtränga på djupet i alla? Men utan att hafva nedträngt åtminstone så djupt, att vetenskapen är klar och begriplig för en sjelf, är det omöjligt att deruti med grundlighet och tydlighet undervisa andra; åtminstone måste det lif och den värma, som är en hufvudsak vid all undervisning — (ifall ens något lif hos sådana kan finnas) — vara tvunget och således onaturligt, ty ingen kan öfvertyga mig, att någon undervisar gerna och med full verkan i det ämne, af hvilket han sjelf ej är litvad och intresserad. Det blir derföre i min tanke alltid ett stort fel, att en och samma lärare måste undervisa i flere olikartade ämnen, och jag tror, att införandet af ämnesläsning Vore en stor vinst för skolan. Af hvad nu blifvit sagdt fö!jer redan tydligen att det är ett lika stort, om ej större fel, att en lärjunge tvingas att läsa andra ämnen, än dem, af hvilka han kan droga nytta för lifvet. Jag vill förtydliga mina ord. Det skal, som omgifver vetandets söta kärna, är oftast beskt och osmakligt; och af skolan kan man ej billigt begära, att hon skall låta ynglingen smaka kärnans fulla sötma. Der lemnas blott elementerna till bildning. Bildningens vidtutgrenade träd hinner i skolan knappt att utslå sina blad; några blommor och mogna frukter får man der ej skörda. Ynglingen får der blott lära, huru detta träd skall vårdas och skötas, för att i en framtid gifva fullmogna frukter; han f r der blott en aning om fruktens sötma och smakfullhet. Åt hans egen sjelfverksamhet i en framtid lemnas arbetet med fruktens inbergande. Men hvartill gagnar det då honom, att han åratal igenom får sköta och ansa trädet och dess ännu omogna frukter, när hans framtida Jefnadsförbållanden hindra hozom, att någonsin deraf skörda några fullmogna; hvad gagnar det honom, att åratal igenomtugga på alla de beska, osmakliga skalen, när den verkningskrets, han väljer i lifvet, hindrar honom att någonsin intränga så långt, att han får smaka den söta kärna, som inom skalet förvaras. Det är derföre, i min tanke, ett stort fel i vår skola, att valfriket i ämnen der icke finnes; och jag tror, att skolan, genom dennes införande, skulle göras mera tidsenlig. Hr magister Almqvist föreslog en skål för ,den allmänna andans, det kommunala intresse!s högre utveckling i vårt samhälle, och framställde derefter bland annat: Visserligen tecknas ej på historiens blad den från gin obemärkta plats i samhället okända mannens handlingar och ädla verksamhet, ej heller ristas bans! minne i marmorhällen af konstnärens hand; men han skördar dock lagrar på sitt vis, och de skönaste uppskär han af de vexlar en efterverld skall draga på hans verksamhet. Heder, ja, trefallt heder och tacksägelser derföre åt alla de män, höga eller låga, som arbeta i tidsandans fria och ädla riktning, samt i ädel samverkan täfla att främja det allmänna bästa, — de må för öfrigt på embetsmannayvärfvens mödosamma bana egna sin verksamhet åt fosterjorden, eller såsom vetenskapsidkare vårda ljusets och bildningens offerlåga, eller åt åkerbruket egna den odlande fliten eller åt de medborgerliga yrkena i allmänhet offra sin lefnads skönaste krafter. Men på den punkt, på hvilken den medborgerliga andan och det kommunala intresset nu står, tyckes det, beklagligt nog, som frågan om ss I a Le. . Lä AA EA 8 so . a OA