serligen mycket klander mot styrelsen, men icke lät f. ex. Aftonbladet komma sig till last någon opposition mot konungen såsom sådan, eller emot regeringen, blott derföre att den handlade såsom regering. Hvad den gamle konung Carl Johan individuellt vidkom, läste man ej sällan beröm öfver hans snille och flere utmärkande egenskaper. Man klandrade således aldrig annat, än det man efter grundgats oeh på skäl fann anmärkningsvärdt. Alldeles samma system af förnuftig opposition följer pressen nu. Den har icke hållit tillbaka sina tankar, hvarken rörande Gamleby möte eller en mängd bestämmelser i näringsfrihetslagarna. Men det är just detta system af förnuftig opposition, som sätter hela den kobort i harnesk, hvaraf Minerva, Tiden och Söndagsbladet representeras. Och det af tvenne skäl. Emedan deras opposition, endast frambragt af hätskhet, ej utgår från annat än en materiell grund, och de således vilja en opposition quand måme mot konungen och regeringen. Såsom sådana förargas de alltid öfver den opposition, som endast gör anmärkningar vid sådant som pröfvas nödigt, och berömmer eller gillar allt öfrigt hos styrelsen. Sådant kalla de en half, förstucken, köpt opposition. För det andra ondgöras de emot en sådan opposition derföre, att de finna den vinna medhåll hos allmänhetens majoritet, och det ofantligt öfvervägande antalet af upplyst och hederligt folk, hvaremot deras egen opposition, såsom orimlig, grundsatslös och egoistisk, mer och mer öfvergifves, ej blott af tänkande, men af alla menniskor. Det kostar på för personer, som grånat i politik, att slutligen nödgas tala för toma väggar eller tiga.