ter. Du kan ej tro mamma hvad de ha präk-
tigt och roligt dernere! Necken :åg mig, det
är jag säker på, och hade så gerna, gerna följt
med, men den gången ville han väl inte hafva
mig
Gossens ord Jjöda så besynnerliga och hem-
ska i Elisabeths öror, alt hon nästan ryste.
Hvad Coristine har berättat dig, min lill:
Justus, sade hon, ,ir blot en saga — ingen
neck fins och du har således ej kunnat se ho
nom, fastän du inbillade dig att du gjorde det.
Nej, mamma, det är rena sanningen, försä-
krade gossen. Jag sig honom så tydligt, med
krona på hufvudet, som blinkte i solen, och
grön mantel aildeles scm grandonkels farfar
derinne på porträttet, men långt bort var det,
så alt jag inte hun:e höra om han sade rågot
då han nickade, och tordes iate ropa på Martha
som satt en liten bit ifrån och st:cx2de, ty jag
var rädd att skrämma honom. Dig tänkte jag
liavil springa efter, ty harpan klingade så vac-
kert öfver vattnet, men då tystnade han genast
och när jag vände mig om, var han redan bort:.
Tror du jag får se hoaom något mer? Då
skulle jag be att få följa med och plocka nya
perlor åt min snälla mamma — ty ingenting
är vackrare kring dina hvita armar.
Du har bara drömt, min älskade gossen, sade
Elissbeih och kysste bans silkosmjuka lockar,
tänk icke mer derpå, i morgon skall du få gå
ut med mamma och leka. Läs nu din illa bön
och somna sött, jag skall ej gå ifrån dig förr.
På flera dagar vågade ej Elisabeth släppa
gossen ur ögonsigte, ehuru hon uppmanade
Mariha till fördubblad vaksamhet, sökte blanda
bort hans tal och funderingar om Necken, samt
förbjöd Cbristine att mer vidröra detta ämne.
Men en eftermiddag kommo några grannar på
besök till Öbynäs, och Elisabeth nödgades hålla
dem sällskap. Hastigt varseblef hon att gossen
lemnat rummet, och skyndade genast ut, för
att efterfråga honom. Ingen hade sett, ingen
hade hört till honom — ala Woque ut al
som vanligt var inne hos modren. En för-
skräcklig aning betog henne nästan medvetan-
det — hon ilade ned till stranden — ropade
hans namn — sprang som en vansinnig fram