ter. Du kan ej tro mamma hvad de ha präktigt och roligt dernere! Necken :åg mig, det är jag säker på, och hade så gerna, gerna följt med, men den gången ville han väl inte hafva mig Gossens ord Jjöda så besynnerliga och hemska i Elisabeths öror, alt hon nästan ryste. Hvad Coristine har berättat dig, min lill: Justus, sade hon, ,ir blot en saga — ingen neck fins och du har således ej kunnat se ho nom, fastän du inbillade dig att du gjorde det. Nej, mamma, det är rena sanningen, försäkrade gossen. Jag sig honom så tydligt, med krona på hufvudet, som blinkte i solen, och grön mantel aildeles scm grandonkels farfar derinne på porträttet, men långt bort var det, så alt jag inte hun:e höra om han sade rågot då han nickade, och tordes iate ropa på Martha som satt en liten bit ifrån och st:cx2de, ty jag var rädd att skrämma honom. Dig tänkte jag liavil springa efter, ty harpan klingade så vackert öfver vattnet, men då tystnade han genast och när jag vände mig om, var han redan bort:. Tror du jag får se hoaom något mer? Då skulle jag be att få följa med och plocka nya perlor åt min snälla mamma — ty ingenting är vackrare kring dina hvita armar. Du har bara drömt, min älskade gossen, sade Elissbeih och kysste bans silkosmjuka lockar, tänk icke mer derpå, i morgon skall du få gå ut med mamma och leka. Läs nu din illa bön och somna sött, jag skall ej gå ifrån dig förr. På flera dagar vågade ej Elisabeth släppa gossen ur ögonsigte, ehuru hon uppmanade Mariha till fördubblad vaksamhet, sökte blanda bort hans tal och funderingar om Necken, samt förbjöd Cbristine att mer vidröra detta ämne. Men en eftermiddag kommo några grannar på besök till Öbynäs, och Elisabeth nödgades hålla dem sällskap. Hastigt varseblef hon att gossen lemnat rummet, och skyndade genast ut, för att efterfråga honom. Ingen hade sett, ingen hade hört till honom — ala Woque ut al som vanligt var inne hos modren. En förskräcklig aning betog henne nästan medvetandet — hon ilade ned till stranden — ropade hans namn — sprang som en vansinnig fram