er falla i detsamma åskstrålen splittrade den
stora kastenien här bredvid. Befarande någon
olycka, klättrade jag uppför pelren, och ber
er förlita om j:g genom min oidiga fruktan
skrämt er sjelf.n
Ne, bästa grefve, jag tackar er, men —
måste likväl bedja er gå Tiden och, bon ka-
stade en hastig blick på sin nattdrägt, i det
hon drog sbawlen tätare omkring den hvita
klädningen; med ett ord, allt är olämpligt för
vårt möte. Nej, för Guds skull, ropade Elisa-
beih, då hon såg honom färdig att ånyo kasta
sig öfver balustraden, icke der, jag skall visa
er genom korridoren.n
Det behöfs ej; lofva blott att ni förlåter
min djerfhet! Jag känner mig så lycklig öfver
att se er oskadi, tillade han leende, att det
är som bures jag af vingar
I detsamma halkade ban lätt och-smidigt at-!
för på den äfventyrliga banan. Elisabeth lu-
t.de sig fram och såg honom försvinna i pe-
ristilen, samt drog sig derefter sjelf in i sina
rum, emedan regnet nu började falla i ström-
mar; men småningom saktades ovädret och
kl. 6 strålade morgonsolen ren och klar, som
hade ingenting förefellit.
Vid frukostbordet hade hv:r och en sin lill:
historia att förtälja om sömnlöshet och för-
skräckelse, eller tvärtom; men öf:er grefve
Thords ech Elisabeth; äfventyr, hvsrataf in-
gendera gjorde någon hemlighet, bl.f dock mest
både pratsdt ech skömtadr Äfven Albrecht)
skrattade der men de biuua öge
dock emellan
tens himmel, ehuru ingen
gaf akt derpå. i
,Lita ej för mycke! på majorens artighots,
hviskade bon till brodern; och undvik Elisa-
beth, tro mig, han är svarisjuk som cn mohr.
Äfven detlo svarade h:n med ett nistan