gen in i djupet af sitt hjerta, mäktat fostra en så-
dan son! och lyckligt det land, som räknat en så-
dan frihetens förkämpe bland de sina. Och lyck-
lig den fosterlandsvän, som, lik Henrik Wergeland,
kan gagna och se sitt verk fullmognadt innan han
sjelf mogen faller för dödens lia. Hvila dig du,
starke kämpe, som föll i din halfva ålder! Du hade
fulländat din mission! Din hvila är ärofull!
Och du, mitt fosterland! När skola dina höjder
varda förhedrade, och dina dalar upphöjda? Länge
skola ännu den smygande listen och lejonfegheten,
som älskar att osedd kasta sig öfver och krossa sitt
rof, länge skola förföljelser, uthungringar, split, par-
tisöndringar och andra uselheter drifya sitt spel,
inom dina landamären. Men vi hoppas att Försy-
nen sätter dem ett mål före. Hit skolen j gå, men
icke vidare. Här skola edra böljor sätta sig. Vi
hoppas att den starke ande en gång skall varda up-
penbar, som enar Åsars barn på Asars jord, och för
hvars rena blick dessa spöken fly som dimmor för
morgonsolen. Måtte ej 19 seklets sol släcka sin
brand i Vesterhafven utan att hafva lyst på deras
fjät, som verkat detsamma för Sverige som Henrik
Wergeland verkat för det afundsvärda, det framför
andra land lyckliga Norge!