gen in i djupet af sitt hjerta, mäktat fostra en sådan son! och lyckligt det land, som räknat en sådan frihetens förkämpe bland de sina. Och lycklig den fosterlandsvän, som, lik Henrik Wergeland, kan gagna och se sitt verk fullmognadt innan han sjelf mogen faller för dödens lia. Hvila dig du, starke kämpe, som föll i din halfva ålder! Du hade fulländat din mission! Din hvila är ärofull! Och du, mitt fosterland! När skola dina höjder varda förhedrade, och dina dalar upphöjda? Länge skola ännu den smygande listen och lejonfegheten, som älskar att osedd kasta sig öfver och krossa sitt rof, länge skola förföljelser, uthungringar, split, partisöndringar och andra uselheter drifya sitt spel, inom dina landamären. Men vi hoppas att Försynen sätter dem ett mål före. Hit skolen j gå, men icke vidare. Här skola edra böljor sätta sig. Vi hoppas att den starke ande en gång skall varda uppenbar, som enar Åsars barn på Asars jord, och för hvars rena blick dessa spöken fly som dimmor för morgonsolen. Måtte ej 19 seklets sol släcka sin brand i Vesterhafven utan att hafva lyst på deras fjät, som verkat detsamma för Sverige som Henrik Wergeland verkat för det afundsvärda, det framför andra land lyckliga Norge!