bistånd. Fru Maggot åter, hvars nerver vorc
af fastar2 natur, inskränkte sig till att vifta
med handen åt sin älskare och uppmuntra ho-
nom genom kärliga åtbörder.
Medan detta tilldrog sig, föreföll ett nytt all-
varsammare afbrott. Det förutskickade häöst-
gardesdetaschementet hade försökt att genom
vanliga manövrer skiogta den på Fieldgatar
samlade folkhopen, men dervid mött ett mot-
stånd, hvarpå man ej var beredd. Gatläggnin-
gen hade i bast blifvit upprifven och stenarna
uppstaplade vid ändan af gatan, med plank,
tunnor och andra barrikader ofvanpå. De fle-
ste af denna pöbelhop voro beväpnade, antin-
gen med pikar, knölpåkar, värjor, musköter, el-
ler andra vapen, och gjorde militären det mest
hårdnackade motstånd. Slutligen blefvo häst-
gardisterne, med en skur af gatstenar, tillbaka-
drifne.
Kärran hade imedlertid fortsatt sin väg och
kommit till ändan af Fieldgatan. Detta tyck-
tes vara signalen till ett försök att befria fån-
gen. Under anförande af en starkt byggd karl,
som var svart i synen sam en mulatt och bhe-
väpnad med en hirschfängare, hoppade hela
skaran öfver barrikaderne och rusade rakt fra
till åkdonet. I ögonblicket gjordes halt. Sol
daterne omgåfvo kärran, drogo sina sablar oct
slogo först de anfallande med flatan, men di
detta ej bjelpte, böggo de på allvar midt i hö
gen och lyckades sålunda att fördrifva de upp:
roriska, sedan flere af dem stupat.
Vid denna skärmytsling var Jonathan en
ibland dem, som mest utmärkte sig. Med dra-
gen hirsebfängare red han midt in i hopen,