bistånd. Fru Maggot åter, hvars nerver vorc af fastar2 natur, inskränkte sig till att vifta med handen åt sin älskare och uppmuntra honom genom kärliga åtbörder. Medan detta tilldrog sig, föreföll ett nytt allvarsammare afbrott. Det förutskickade häöstgardesdetaschementet hade försökt att genom vanliga manövrer skiogta den på Fieldgatar samlade folkhopen, men dervid mött ett motstånd, hvarpå man ej var beredd. Gatläggningen hade i bast blifvit upprifven och stenarna uppstaplade vid ändan af gatan, med plank, tunnor och andra barrikader ofvanpå. De fleste af denna pöbelhop voro beväpnade, antingen med pikar, knölpåkar, värjor, musköter, eller andra vapen, och gjorde militären det mest hårdnackade motstånd. Slutligen blefvo hästgardisterne, med en skur af gatstenar, tillbakadrifne. Kärran hade imedlertid fortsatt sin väg och kommit till ändan af Fieldgatan. Detta tycktes vara signalen till ett försök att befria fången. Under anförande af en starkt byggd karl, som var svart i synen sam en mulatt och bheväpnad med en hirschfängare, hoppade hela skaran öfver barrikaderne och rusade rakt fra till åkdonet. I ögonblicket gjordes halt. Sol daterne omgåfvo kärran, drogo sina sablar oct slogo först de anfallande med flatan, men di detta ej bjelpte, böggo de på allvar midt i hö gen och lyckades sålunda att fördrifva de upp: roriska, sedan flere af dem stupat. Vid denna skärmytsling var Jonathan en ibland dem, som mest utmärkte sig. Med dragen hirsebfängare red han midt in i hopen,