va fått bra litet. Förf. säger i sin föregående upp satts att ordinarie prester finnas, som hafva högs 500-rdr, då andre säkerligen någon gång få 20-dubbelt denna löneinkomst. Vore det då icke bättre att först reformera det klandervärda ryktet och gör: sig vördade och älskade samt sålunda med säkerhe kunna påräkna 40,000 rdr om året, än att, genom ohyggliga utmätningar hos de mindre förmögne, er hålla kanske icke mer än 2000 rdr. Utan sådan: utmätningar skall det blifva omöjligt att gifva de klandervärda lika mycket som de vördade nu erhålla; ty de mindre förmögne rörelse-idkarne, som förut haft minsta afgifterna, hafva fått sina utskyl der betydligt ökade de sednare åren genom bits mansoch fattigagift, under det de förmögnare fåt sina minskade, genom bevillningsnedsättning, til större belopp än nyssberörde afgifter. För några å1 sedan, ungefär vid den tiden då båtsmans-afgiftens fastställelse blef känd, började en allmän bevillningsnedsättning för nästan alla dem, som hade mer än de minsta afgifterna. Hade någon skattskyldig uppgi vit högre inkomst än taxerings-kommitten tyckte honom hafva bordt uppgifva, så försöktes till och med att ogilla uppgiften och påföra bevillningen till mindre belopp än semma uppgift innehöll. Millionären Nordlander fick då äfven sin bevillning nedsatt i texeringskommittten från 309 till 200 rdr, eller till lika belopp som en kontingent-handlare hade blifvit påförd, hvars konkursmassa ej gaf tillgång till kuratorns utgifna omkostningar, mycket mindre till da höga utskylderna. MHandtverkare hafva de sednare åren blifvit strängare behandlade vid taxeringarne än de handlande, emedan kommittåerna tagit deras arbetare till grund för inkomstens beräkning, och för de handlande sällan finns någon likartad att följa. Detta har isynnerhet menligt inverkat på de mindre förmögne, hvilka nu på en gång affordras hela årets utskylder ?), och detta på den olämpligaste af alla årstider. Fattigvården kan knappt gifva de olycklige redlige lika mycket som den med svält straffade missdåderen. Fattigafgiften måste således snart ökas, såvida mensklighet kommer att finnas hos dem, som ega att derom besluta. Allt detta noga ötvervägdt, anser ins. det vara för någon af Ladugårdslands församlings aktningsvärda ledamöter omöjligt att kunna besluta den föreslagna taxeringen af presteskatten efter andra grunder än de af förf. i sin förra uppsatts föreslagna: en progressiv afgift efter 2:ira art. bevillning, med flere skillingar på riksdalern för högre bevillpingsbelopp. Prestvännen anför vidare, att det hittills följda sättet vid bestämmandet af afgifter till kyrkans underhåll, fattigförsörjning och skolor har burit sig, utan att det, konom veterliyen, ledt till någons utarmande. Härvid får insändaren upplysa, att i Johannis och Ladugårdslands uppbördstrakt finnas öfver tretusen4vå-hundra (3,200) personer, utom dem som vid mantalsskrifningen rjöto fattigbjelp, hvilka, nu att börja med och innan presteskatten samt den förökade fattigafgiften beviljas, äro åtminstone så pass utarmade, att de bevisligen ej förmå betala kronoutskylderna. Men dessa 3,200 äro på långt när öndå ej hela antalet, — ty ganska mångas utskylder hafva blifvit betaida af dem, som derföre ingått borgen ?). Insändaren föreställer sig nu, att han vore i författarens ställe. Han skulle då säga till dem med de klandervärda ryktena, så här: Mine bröder och vänner! J veten att jag för er gjort allt hvad i mensklig makt stått att göra, och försökt både likt och olikt. Det nuvarande lönesättet 4 som genom frivilliga bidrag ger de vördade en anständig bergning och ibland till och med mycket deröfver, men som gifvit bra litet åt dem som ej mera förtjenat — har jag kallat skandalöst. Det föreslagna nya sättet, som genom utpantningar och bysättningar hos de förut betungade skulle intvinga så mycket, att man kunde gifva er lika mycket som de vördade; lika åt dem som ingenting nyttigt uträtta, som åt dem hvilka nitiskt sköta sina embeten, har jag kallat det enda fullt rationela. Jag har påstått, att åtskillige prester hafva endast 500 rdr årligen, under det andre säkerligen hafva 40,000 rdr. Jag hörde mina framställningar gillas af vännerna, som hoppades att till deras lindrig vid betalandet af afgifterna till presterskapet, få beskatta arbetsklassen, och började tänka på möjligheten att få se det enda fulit ralionela systemet äfven användt på tidningsredaktionerna, hvaraf somliga nu också erhålla någonting, ej så olikt nådegåfvor. Hade jag fått i Dagligt Allehanda predika, som presten å predikstol, utan alt någon vågat motsäga mig, så hade säkert allt gått lyckligt och bra. Men så tillåter redaktionen af Sveriges mest lästa tidning en insändare utan minsta tecken till talang, att göra invändningar emot mina artiklar i Dagligt Aliehanda; — en insändare, som sagt om uppbördskommissarierna, att de blefvo förespeglade omöjligheten af att erhålla titlar som förr, ehuru de blefvo tillbjudne sådana, men undanbådo sig dem; — en insändare slutligen, som ej kan begripa, att det nödvändiga vilkoret för den moraliskareligiösa inflytelsen är mynt. Jag har visserligen ej förlorat hoppet, men jag tviflar ej på er samverkan till kyrkans reform, d. v. s. bestämda, tillräckliga löner för presterna, — ej på vännerna, deras egennytta är mig en borgen för deras nitiska bemödanden, — men för de aktningsvärda bland edra egna medbröder; ej för det att de ?) I Frankrike uttages af utskylderna en del i hvar månad. 3) Sådane borgensförbindelser hafva nu blifvit upphäfna af regeringen, ej. af folksombuden; arbetsklassen har således erhållit samma rättighet, som da fanan oktattol wi tisaA