vigtiga förtroendeembeten, ebkuru de erkänt att! de icke gillade det följda systemet, att deras! asigter i fiera fall afveko derifrån, likväl qvarblefvo på sina platser, emedan deras ekonormiska ställning förbjöd dem afgå derifrån. Detia motiv är ganska beklaglig, och det är svårt att helt och hållet fördöma det. Men då det financiella oberoendet hos oss i allmänhet icke fallit på mångas lott, då rikedomen, till och med välmågan, härstädes är sällsyntare än il många andra länder, skall då statens tjenst lida och nationens sak uppoffras för det embetsmannen må kunna fortsätta det luxuriösa lefnadssätt, hvarvid han vant sig? Om man ickel: genom ärfd förmögenhet är sjelfständig, vorel det då icke bäst i alla hänseenden, både för embet:mannen sjelf, hans familj och det allmänna, att han skapade sin sjelfständighet genom sin tarflighet; att han satte sin ara icke i en präktig våning, stora middagar och supger, utan i fasta grundsatser och solida insigter, om han till och med sparade något af de rikliga inkomsterna för framtida bebof, i fall hans sara vete, hans sjelfsktning uppmanade honom att föredraga dessas bibehållande framför platsens, och om sålunda återgången till en inskränktare lefaad biefve honom mindre kännbar, ej medförde någon uppoffring? Visst är medlertid, att så länge icke det system gör sig gällande såsom reg:l1 för den enskilda hushållningen, att aldrig låta utgifterna öfverstiga inkomsternz2, att tvärtom när dessa icke härflyta från egen förmögenhet, så vidt möjligt är, Spare något deraf, utan att fråga efier hvad folket skall säga deromp, så länge detta ej blir plu-l: ralitetens mode, må man förgälves vänta hvarken enskild trefnad och belåtenhet, karaktersfasthet, lugnt omdöme och medborgerlig anda! eller dessa egenskaper märkbira såsom de herrskande dragen kos statens tjenare, och följaktligen väne man icke heller några större och genomgripande reformer i statsskicket. Vanligtvis tycks man antaga som gilvet, att ingenting skulle vara lättare än en förståndig bus rållning i förhållande till behof och tillgingar. Konsten är likväl vida större än man tror, och meräacels ser man antingen sparsamhet, till och med snålhet, his dem som kunde ej blott lefva beqvämt, utan till och med utveckla en anständig lyx, men slöseri och yppighet hos sådana, som allt borde uppmana till en motsatt lefnad. Den förnuftiga medelvägen hör verkligen till sällsyntheterna. Beklagligen träffas samma fenomen också i den offentliga hushållningen, hvaraf Fredrik den Stores skämtsamma yttrande förklaras, att Sverige är den mäktigaste af alla stater, emeden det i sekl:r arbetar på sin undergång och ännu ej kunnst bereda den. Ock:å ges väl ingen stat i verlden, der man så spar på det nödvändiga och slösar med det onödiga eller öfverflödiga, som Sverige ). Mycket bidragande till den uppoch nedvända hushållningen och till så mycket förstördt välstånd äro våra Otjenliga Kreditlagar. Dessa tyckas nästan beräknade på, att gynna vingleriet, ockret, lättsinnigheten och slöseriet, men satt snärja den godtrogna redligheten, försvåra krediten och intrassla den ärliga transaktionen. Den ss. k. lagliga räntefoten, det obegränsade bysättningstvånget, den i så många nanseenden förnuftsvidriga konkursstadgan, utsökningsverkets handhafvande af. personer utan bildning och medborgerlig existimation, allt detta har skapat ett procenterisystem, hvars like ingenstädes torde fianas, en lätthet å ens sidan alt eludera lagen och bedraga sina borgenärer, och å den andra våda för gäldenären att, vid den minsta ovarsamhet, fastna i en illasinnad eller egennyttig fordringsägares snaror, hvarföre man mindre må förundra sig öfver alt krediten hos oss står på så klena fötter, än att ens någon kredit kan finnas. De i sednare tider bildade hypotheksföreningarne ha väl afhje!pt en liten del af de värsta svårigheterna, men dels äro de ännu för få, dels ligga mårga olögenheter qvar utom deras beröring. Ea revision samt en tidsoch förnuftsenlig förbättrivg af kreditlagarue är derföre ett af de största samhällsbehof. Man har i allmänhet vid deras stiftande, liksom öfverhufvud vid heia vår lagstiftning, följt en ailtför aristokratisk princip och den falska åsigten, att fordringsägaren vore statens skötebarn, hvilket hon företrädesvis borde hägna och gynna, men gäldenären ett stjufbarn, på hvars rätt bon icke behöfde göra särdeles afseende. De borde likväl inför henne vara lika och hennes syfte bli, här som öfverallt annorstädes, att skydda mot bedrägeriet, lögnen och sveket, men upprätthålla ärligheten. Att utbyta sina penningar emot en förskrifning är helt och hållet en enskild handling, med bvilken staten har ingenting att skaffa, och löftet att på viss tid återställa de lånta penningarne icke af större betydenhet, ganska ofta af mindre, än många andra gifna löften, som man icke förmår eller bryr sig om att hålla. Det måste bero af långifvaren att se sig före hvad rimlig säkerhet han har för lånets återfående på bestämd tid, men aldrig kan det vara statens skyldighet att, om han ej tillräckligen sett sig före ) Nu, då det blifvit mode, att hålla offentliga föredrag och att samvetsgrannt bevista sådana, vore intet föredrag behöfligare och mera välgörande, än öfver konsten att förnuftigt hushålla. Den enskilde behöfver lära henne och det allmänna är i icke mindre behof deraf. Det är med verklig smärta fosterlandsvännen ser hvilka summor och hvilken arbetskraft här bortslösas antingen på onyttiga företag eller på ett ändamålsvidrigt och öfverdrifvet kostsamt utförande af de behöfliga. Vår hufvudstad, som borde föregå med följdvärda exempel på system, ordning och smak i allmänna anstalter och byggnadsföretag, står tvärtom i detta fall troligen på sista trappsteget af alla Sveriges städer. Det vore :derföre i högsta grad nyttigt, om dennas styrelse uttryckligen förbjöds att vidtaga: någon hit hörande åtgärd innan hon offentligen annonserat derom och emoitsgit förslag, för hvilkas innehåll; begagnånde eller förkastande, hon vara aslvuldig att nffantlisan rvadanauwica Ames höttra