vigtiga förtroendeembeten, ebkuru de erkänt att!
de icke gillade det följda systemet, att deras!
asigter i fiera fall afveko derifrån, likväl qvar-
blefvo på sina platser, emedan deras ekonormi-
ska ställning förbjöd dem afgå derifrån. Detia
motiv är ganska beklaglig, och det är svårt
att helt och hållet fördöma det. Men då det
financiella oberoendet hos oss i allmänhet icke
fallit på mångas lott, då rikedomen, till och
med välmågan, härstädes är sällsyntare än il
många andra länder, skall då statens tjenst lida
och nationens sak uppoffras för det embets-
mannen må kunna fortsätta det luxuriösa lef-
nadssätt, hvarvid han vant sig? Om man ickel:
genom ärfd förmögenhet är sjelfständig, vorel
det då icke bäst i alla hänseenden, både för
embet:mannen sjelf, hans familj och det all-
männa, att han skapade sin sjelfständighet ge-
nom sin tarflighet; att han satte sin ara icke
i en präktig våning, stora middagar och supger,
utan i fasta grundsatser och solida insigter, om
han till och med sparade något af de rikliga
inkomsterna för framtida bebof, i fall hans
sara vete, hans sjelfsktning uppmanade honom
att föredraga dessas bibehållande framför plat-
sens, och om sålunda återgången till en in-
skränktare lefaad biefve honom mindre känn-
bar, ej medförde någon uppoffring? Visst är
medlertid, att så länge icke det system gör sig
gällande såsom reg:l1 för den enskilda hushåll-
ningen, att aldrig låta utgifterna öfverstiga in-
komsternz2, att tvärtom när dessa icke härflyta
från egen förmögenhet, så vidt möjligt är, Spare
något deraf, utan att fråga efier hvad folket
skall säga deromp, så länge detta ej blir plu-l:
ralitetens mode, må man förgälves vänta hvar-
ken enskild trefnad och belåtenhet, karakters-
fasthet, lugnt omdöme och medborgerlig anda!
eller dessa egenskaper märkbira såsom de herr-
skande dragen kos statens tjenare, och följakt-
ligen väne man icke heller några större och
genomgripande reformer i statsskicket.
Vanligtvis tycks man antaga som gilvet, att
ingenting skulle vara lättare än en förståndig
bus rållning i förhållande till behof och tillgin-
gar. Konsten är likväl vida större än man
tror, och meräacels ser man antingen sparsam-
het, till och med snålhet, his dem som kunde
ej blott lefva beqvämt, utan till och med ut-
veckla en anständig lyx, men slöseri och yp-
pighet hos sådana, som allt borde uppmana till
en motsatt lefnad. Den förnuftiga medelvägen
hör verkligen till sällsyntheterna. Beklagligen
träffas samma fenomen också i den offentliga
hushållningen, hvaraf Fredrik den Stores skämt-
samma yttrande förklaras, att Sverige är den
mäktigaste af alla stater, emeden det i sekl:r
arbetar på sin undergång och ännu ej kunnst
bereda den. Ock:å ges väl ingen stat i verl-
den, der man så spar på det nödvändiga och
slösar med det onödiga eller öfverflödiga, som
Sverige ).
Mycket bidragande till den upp- och ned-
vända hushållningen och till så mycket förstördt
välstånd äro våra
Otjenliga Kreditlagar.
Dessa tyckas nästan beräknade på, att gynna
vingleriet, ockret, lättsinnigheten och slöseriet,
men satt snärja den godtrogna redligheten, för-
svåra krediten och intrassla den ärliga trans-
aktionen. Den ss. k. lagliga räntefoten, det obe-
gränsade bysättningstvånget, den i så många
nanseenden förnuftsvidriga konkursstadgan, ut-
sökningsverkets handhafvande af. personer utan
bildning och medborgerlig existimation, allt
detta har skapat ett procenterisystem, hvars
like ingenstädes torde fianas, en lätthet å ens
sidan alt eludera lagen och bedraga sina bor-
genärer, och å den andra våda för gäldenären
att, vid den minsta ovarsamhet, fastna i en
illasinnad eller egennyttig fordringsägares sna-
ror, hvarföre man mindre må förundra sig öf-
ver alt krediten hos oss står på så klena föt-
ter, än att ens någon kredit kan finnas. De i
sednare tider bildade hypotheksföreningarne ha
väl afhje!pt en liten del af de värsta svårighe-
terna, men dels äro de ännu för få, dels ligga
mårga olögenheter qvar utom deras beröring.
Ea revision samt en tids- och förnuftsenlig för-
bättrivg af kreditlagarue är derföre ett af de
största samhällsbehof.
Man har i allmänhet vid deras stiftande, liksom
öfverhufvud vid heia vår lagstiftning, följt en ailt-
för aristokratisk princip och den falska åsigten, att
fordringsägaren vore statens skötebarn, hvilket hon
företrädesvis borde hägna och gynna, men gäldenä-
ren ett stjufbarn, på hvars rätt bon icke behöfde
göra särdeles afseende. De borde likväl inför henne
vara lika och hennes syfte bli, här som öfverallt an-
norstädes, att skydda mot bedrägeriet, lögnen och
sveket, men upprätthålla ärligheten. Att utbyta
sina penningar emot en förskrifning är helt och hål-
let en enskild handling, med bvilken staten har in-
genting att skaffa, och löftet att på viss tid åter-
ställa de lånta penningarne icke af större betyden-
het, ganska ofta af mindre, än många andra gifna
löften, som man icke förmår eller bryr sig om att
hålla. - Det måste bero af långifvaren att se sig före
hvad rimlig säkerhet han har för lånets återfående
på bestämd tid, men aldrig kan det vara statens
skyldighet att, om han ej tillräckligen sett sig före
) Nu, då det blifvit mode, att hålla offentliga före-
drag och att samvetsgrannt bevista sådana, vore
intet föredrag behöfligare och mera välgörande,
än öfver konsten att förnuftigt hushålla. Den en-
skilde behöfver lära henne och det allmänna är
i icke mindre behof deraf. Det är med verklig
smärta fosterlandsvännen ser hvilka summor och
hvilken arbetskraft här bortslösas antingen på o-
nyttiga företag eller på ett ändamålsvidrigt och
öfverdrifvet kostsamt utförande af de behöfliga.
Vår hufvudstad, som borde föregå med följdvärda
exempel på system, ordning och smak i allmänna
anstalter och byggnadsföretag, står tvärtom i detta
fall troligen på sista trappsteget af alla Sveriges
städer. Det vore :derföre i högsta grad nyttigt,
om dennas styrelse uttryckligen förbjöds att vid-
taga: någon hit hörande åtgärd innan hon offent-
ligen annonserat derom och emoitsgit förslag, för
hvilkas innehåll; begagnånde eller förkastande, hon
vara aslvuldig att nffantlisan rvadanauwica Ames höttra