Hazz!urz vore för vestero, hvad Ven:dig varit
för ro. Efter mer än 44 månaders från-
varo från sin hemort, hvad vore det intryck,
som han tog med sig från kontinenten till Eng-
land? För det första hade han sett män af
al!a partier, af alla grader i rang och funnit att
man kan indela bandel-frihetens vänner och pro-
tektionisterne i två klasser, den ena bestående af
dem,som hafva insigter, och den andra — han ville
nu ej utirycka sig oskickligt — som stod gent
öfver på den andra sidan. Han hade nemligen
funnit, att ibland de insigtsfulla och kunniga
herskade ingen meningsskiljaktighet och öfver-
allt hade han hos dem funnit ett bemödande
att understödja handelsfrihetens grundsatser;
äfven i kabinetterna hade han sett män, som
gerna voro beredde att återvända till densamma,
men icke vågade det för yttre förbållanden.
Men hvarifrån kom väl svårigheten att utföra
detta, då det likväl icke behöfdes en Salomo;
vishet, för att genomskåda det förvända uti den
motsatta åsigten? Jo, erfarenheten har visat,
alt don strid, som förståndigt folk haft att kämpa
emct? sförståndet, alltid varit hård och svår).
Änan en annan anmärkning ville han göra,
nermiisen att han besökt många länder och hag-
nar, bade der den fria handeln och der mono-
polet herrskar, men han hade ännu aldrig fun-
nit något land eller någon hamn, som, en gång
i besittning af handelsfriheten, ånyo velat upp-
gifva :ensamma. Så vore det äfven i Ham-
burg, hvarest man erfarit dess trollkraft.
Fviiken olika effekt fri handel och monopol
utöfva, derpå ville han blott gifva ett exempel
genom jemförelse mellan Livorno och Barcel-
lona. Den förstnämnda af dessa hamnar ligger
vid ett kärr och var obebodd ännu för 200 ir
sedan: en högsint furste, som der ville grunda
en stad, hade dertill icke användt någon annan
lockelse för köpmännen, än att han gifvit dem
friheien, och denna ort, som förut varit obe-
bodd, hade nu blifvit en glänsande stad, en
medelpunkt för handelo. Barcellona deremot
hade redan länge varit en stor sad, egde alla
naturiiga fördelar för handeln och tillhörde ett
stort rike, men egde ingen handelsfrihet, och
stod deriöre i hvarje hänseende efter den endra
staden. I det inre sf Tyskland gafs det folk,
hvilka aldrig sett ett skepp, och likväl ville
stifia lagar för skeppsfarten, i Augcburg, Stult-
gart, och så vidare. Han skulle väl vilja föra
desse till de nyssnämnda orterna, och ts ifl ide ick e,
att de, monopolets anhängare, skul!e återvända
såsom vänner af handelsfriheten. Ännu ett exem-
pel: Triest ligger i en ofruktbar trakt, mellan berg
hvad bar gifvit denna ort lif? Icke prohbibitio-
nen, utan den frihet, med hvilken köpmännen
kunn2t köpa allt hvad de velat. Han återvän-!
der töljakiligen tillbaka till England, öfvertygsd
att cen fria bandelns princip skulle göra resan;
omkring jorden. Icke i detta, eller de näst-
följande åren; så hastigt går det icke; äfven i
Engla: d hade det dröjt 22 år efter Huskissons
första handelsreformer, innan spanmå!slagarne
hade iunnat afskeffis. Men hade i och för)
denn2 sak utgifsit fyrahundratusen pund, och
utspridt en massa flygskrifter i veriden; men.
den strid mar kämpat, hade varit rättvisans,
och mensklighetens. I
Hen trodde, att, om men tillräckligt öfver-
lagt denna 20geligenhet, skulle ingen ier för-
svara prohibitionen, lika litet som det i d:g
faller någ: n in, att tala för hexors brännande
å bål. Nir en kommande generation en dag
kastar en blick på alla dessa särskilda tariffer,
hvilka så länge och i så minga länder varit
gällande och ännu gälla, så skall den hålla detta
oförstård för otroligt. Om många af de när-
varand- tardfferna fortfara att gälla, så mås!e
han vå! -f medlidande gifva regeringarna det
rådet, ait inrätta ett exet universitet till för-
klarande af alla dessa pålagor. Den franska ta-
riffen hade af en snillrik man, med all den o-
riginal:tet, som är store män egen, samt med
det klara framställningssätt, som utmärker ho-
nom — af Lamartin — ui en frihandelsförening i
Merseille, blifvit skildrad såsom en tryckzande,
osammanhöngande apokalyps af skyddet. De
insigtsfulla köpmännen i alla bandelsstäder på-
stå, att regeringarna skulle inkassera mer ge-
nom måitliga tullar, och om de sistnämnde!
först en gåvg hafva erkännt detta, så skall ej
mera n:got förbud exstera och handeln icke
mera besv väras af tvång och inskränkningar. —
Man hade fö-ebrått frihandelsmännen, att de
voro fiender till statsintraderna; detta vore dock
icke fallet; de voro tvärtom statskassans bästa
) Denna hr Cobdans anmärkning är i sanning högst
träffande, om man närmare efterser förhållandet,
och bekräftas på ett förundransvärdt sätt af en
återblick på våra riksdagar. Om man nemiigen
undersöker hvilka riksdagsmän egentligen härsta-
des varit ifriga för förbud att uppdrifva skydds-
tullar, så skall man finna, att utom dem, hvilka
talat för sin direkta egennytta, d. v. s. fabrikan-
ter, som varit i åtnjutande af förbudsmonopol,
0. 8. V., samt deras utskickade, hafva förbuds-
och prohibiti onsanhängarne bland de öfriga isyn-
nerhet bestått af personer, som haft alls ingen
praktisk kunskap om handelns natur och närin-
garnas inbördes förhållanden, och serdeles prester
och bönder: hvaremot man finner högst få
egent!iza affärsmän, som försvara prohibitionernes