tu tonuiua MIT UULITBATG ) JfOHUutCL SKRUV TaBav HaRe, Cr
marskalk Soult förtjenade upphöjas till en rang af
förmögenhet och utmärkelse, som hvarken intagits
af Davoust eller Lannes eller den oförskräckte Ney,
eller Massena, den störste af dem alla ?
ee
— Det finnes ett slags politisk, och moralisk
ohyra i hvarje samhälle — lågsinnade, slafviska
själar, hvilka oupphörligt äro färdige att kyssa
stoftet efter de mäktiges fjät, och hvilkas enda
glädje i lifvet är, att få sola sig i nådens sken.
För dem äro borgerlig fribet, sjelfständighet i
karakter och tänkesätt endast tomma ord, hvil-
kas betydelse de aldrig fatiat eller vilja fatta,
och vid hvarje tillfälle då de kunna göra mak-
ten ett nöj2 genom att kasta smuts på de män,
som nitälska och strida för frihetens och mensk-
lighetens sak, ser man dem straxt färdige till
detta lumpna värf. Så bafva förliden sommar,
korrt efter sedan den förenade landtdagen i
Berlin blifvit hemförlofvad, 40 ledamöter af
ridderskapet i Mark-Brandenburg skyndat sig
att i en adress till konungen i Preussen ut-
trycka sin underdåniga afsky för de represen-
tanter, som varit nog förmätne, att vid landi-
dagen våga yrka andra garantier för folkets
rättigheter, än monarkens allernådigste vilja och
välbehag. Den är ett värdigt motstycke, ehurn
i en något mera hyfsad ton, till den på sin
tid ryktbara adressen till konungen i Bäjern
från de trogna bönderna i Gauting, i hvilken
de erbödo sig att, i fall M. M. så behagade,
slå ibjel de ledamöter af oppositionen, som vid
en landtdag vågat yttra sig emot rerzeringens
förslag. Så långt gå väl ännu ej de 40 landt-
junkarne i Brandenburg, men deras min är icke
destomindre ganska bister och betänklig. För
att kunna meddela det märkebga svar, konun-
gen i Preussen 2flåtit på denna adress, hvilket,
såsom en statshandling, hörer till dagens histo-
ria, se vi oss föranlåtna att äfven intaga adres-
sen. Den lyder som följer:
E. K. Maj:t täcktes 2ilernådigst tillåta, attl
undertecknade, medlemmar 2f ridderskapet uti
Kur- och Neumark Brandenburg, drista inför
E. K. Maj:t uttala sina oföränderliga tänkesätt
af trohet och tVillgifvenhet, dertill föranledde af
den sorgliga utgången af den förenade landtda-
gens förhandlingar. Förledd af några få talare,
har den förenade landtdagens majoritet — i
stället att inför E. K. Maj:t uttala sin vörd-
nadsfulla tacksägelse för förordningen af den 5
Februari, genom hvilken de förenade ständerna
först blifvit kallade till lif: i stället att, i för-
ening med allerhögstdensamme befrämja fäder-
nes!andets bästa — innan E. K. Moj:ls var-
nande, faderliga stämma ännu knappt hunnit
förklinga, genast börjat att, med tillbjelp af
låga och sofistiska konstgrepp, rikta sina anfall
mot nyssnämnde förordsinz. Den har, tvärt-
emot en sund, allmän opinion och mot de ut-
märktaste rättslärares öfvertygelse, framställt
påståendet: att dessa förordnivgar strida mot!
landets tidigare lagar, hvilka ediktet af 4843!
och 4820 skulle hafva erkänt och bekräftat.
Från denna falska ståndpunkt har den fördristat
sig att strängt tadla och förkasta den för lan-
det mest välgörande af de förordningar, som af
E. K. Maj:t blifvit landtdagen förelagda; den
har hemödat sig att tillvägabringa och fram-
ställa onyttiga och ändamilslösa protester och
petitioner, till och med emot grundvalen för
vår författning. Men vi vete ganska väl, att
ständerförfattningen af år 48235 — hvars för-
bättring och kompletteriog afses med förord-
ningen af den 3 Februari — skulle bilda, och
till välsignelse för landet äfven verkligen bildat,
en förmedling mellan den gamla lagen och den
ny2, som till en del hade uppstått i en tid af
våldsamma omstörtningar. Vi veta hvarföre då
för tiden ingen åberopat stindernas gamla, väl-
grundade rättigheter, emot denna lag; ty lifvade
af en arnan, i ordets bättre bemärkelse, libe-
ralare anda, än den, som ledt den första för-
enade landtdagens talare, uppoffrade vi gernaj.
och med glädje dessa rättigheter, emedan vi
insågo nödvändigheten 2f detta offer, och för-
enade os; med vår dyre, högstsalige herre, re-
dan då, under E. K. Maj:!s insigtsfulla ledning,
att lägga krafsfull hand vid återuppbyggandet
af vår djupt skakade statsrätt. Nu, när denna
byggnad, genom allerhögstdensammes vishet — I:
Gud vare tack! — åter gjort ett väsendtligt
steg framåt: när ständerna, utan att beröfvas
det ringaste af sina förra rättigheter, fått sig
inrymd större rätt, än de sedan tvenne århun-
draden besuttit, vill en ny generation bevisal:
oss, att förordningarne af 4843 och 4820 skulle
vara vår enda, genom våra tjenster uti befri-
elsekrigen förvärfvade rättsgsrund, och att E.K.
Maj:t vill betaga oss densamma. Men deremot
att vi skulle dela denna åsigt, måste vi hos E.
K. Maj:t uttryckligen reservera oss. Vi veta
ännu ganska väl — om ock en yngre genera-
tion vågar påstå motsatsen — att vi och våra
förfäder blott af brinnande begär att återeröfra
vår förlorade sjelfständighet, samt af anboren
trohet och hängifvenhet för E. Maj:ts kungliga
hus, men alldeles icke för att aftvinga vår
dyre konung rättigheter och löften, dragit i ska-
ror ut i dessa fosterländska strider. Men vi
veta äfven ganska väl, att vi tryggt kunna för-
trösta på E. Maj:!, att allerhögstdensamme icke
är fiendtligt sinnad, hvarken mot vira eller stä-
dernas och menighetens rättigheter, utan att E.
Maj:t fastmer gerna önskade utvidga och full-
komna dessa rättigheter, såvidt det möjligtvis
låter förena sig med det helas mål. Vierkänna
med t:cksamt bjerta, att E. Maj:t, alltsedan
allerhögstdensammes tillträde till regeringen,