tu tonuiua MIT UULITBATG ) JfOHUutCL SKRUV TaBav HaRe, Cr marskalk Soult förtjenade upphöjas till en rang af förmögenhet och utmärkelse, som hvarken intagits af Davoust eller Lannes eller den oförskräckte Ney, eller Massena, den störste af dem alla ? ee — Det finnes ett slags politisk, och moralisk ohyra i hvarje samhälle — lågsinnade, slafviska själar, hvilka oupphörligt äro färdige att kyssa stoftet efter de mäktiges fjät, och hvilkas enda glädje i lifvet är, att få sola sig i nådens sken. För dem äro borgerlig fribet, sjelfständighet i karakter och tänkesätt endast tomma ord, hvilkas betydelse de aldrig fatiat eller vilja fatta, och vid hvarje tillfälle då de kunna göra makten ett nöj2 genom att kasta smuts på de män, som nitälska och strida för frihetens och mensklighetens sak, ser man dem straxt färdige till detta lumpna värf. Så bafva förliden sommar, korrt efter sedan den förenade landtdagen i Berlin blifvit hemförlofvad, 40 ledamöter af ridderskapet i Mark-Brandenburg skyndat sig att i en adress till konungen i Preussen uttrycka sin underdåniga afsky för de representanter, som varit nog förmätne, att vid landidagen våga yrka andra garantier för folkets rättigheter, än monarkens allernådigste vilja och välbehag. Den är ett värdigt motstycke, ehurn i en något mera hyfsad ton, till den på sin tid ryktbara adressen till konungen i Bäjern från de trogna bönderna i Gauting, i hvilken de erbödo sig att, i fall M. M. så behagade, slå ibjel de ledamöter af oppositionen, som vid en landtdag vågat yttra sig emot rerzeringens förslag. Så långt gå väl ännu ej de 40 landtjunkarne i Brandenburg, men deras min är icke destomindre ganska bister och betänklig. För att kunna meddela det märkebga svar, konungen i Preussen 2flåtit på denna adress, hvilket, såsom en statshandling, hörer till dagens historia, se vi oss föranlåtna att äfven intaga adressen. Den lyder som följer: E. K. Maj:t täcktes 2ilernådigst tillåta, attl undertecknade, medlemmar 2f ridderskapet uti Kuroch Neumark Brandenburg, drista inför E. K. Maj:t uttala sina oföränderliga tänkesätt af trohet och tVillgifvenhet, dertill föranledde af den sorgliga utgången af den förenade landtdagens förhandlingar. Förledd af några få talare, har den förenade landtdagens majoritet — i stället att inför E. K. Maj:t uttala sin vördnadsfulla tacksägelse för förordningen af den 5 Februari, genom hvilken de förenade ständerna först blifvit kallade till lif: i stället att, i förening med allerhögstdensamme befrämja fädernes!andets bästa — innan E. K. Moj:ls varnande, faderliga stämma ännu knappt hunnit förklinga, genast börjat att, med tillbjelp af låga och sofistiska konstgrepp, rikta sina anfall mot nyssnämnde förordsinz. Den har, tvärtemot en sund, allmän opinion och mot de utmärktaste rättslärares öfvertygelse, framställt påståendet: att dessa förordnivgar strida mot! landets tidigare lagar, hvilka ediktet af 4843! och 4820 skulle hafva erkänt och bekräftat. Från denna falska ståndpunkt har den fördristat sig att strängt tadla och förkasta den för landet mest välgörande af de förordningar, som af E. K. Maj:t blifvit landtdagen förelagda; den har hemödat sig att tillvägabringa och framställa onyttiga och ändamilslösa protester och petitioner, till och med emot grundvalen för vår författning. Men vi vete ganska väl, att ständerförfattningen af år 48235 — hvars förbättring och kompletteriog afses med förordningen af den 3 Februari — skulle bilda, och till välsignelse för landet äfven verkligen bildat, en förmedling mellan den gamla lagen och den ny2, som till en del hade uppstått i en tid af våldsamma omstörtningar. Vi veta hvarföre då för tiden ingen åberopat stindernas gamla, välgrundade rättigheter, emot denna lag; ty lifvade af en arnan, i ordets bättre bemärkelse, liberalare anda, än den, som ledt den första förenade landtdagens talare, uppoffrade vi gernaj. och med glädje dessa rättigheter, emedan vi insågo nödvändigheten 2f detta offer, och förenade os; med vår dyre, högstsalige herre, redan då, under E. K. Maj:!s insigtsfulla ledning, att lägga krafsfull hand vid återuppbyggandet af vår djupt skakade statsrätt. Nu, när denna byggnad, genom allerhögstdensammes vishet — I: Gud vare tack! — åter gjort ett väsendtligt steg framåt: när ständerna, utan att beröfvas det ringaste af sina förra rättigheter, fått sig inrymd större rätt, än de sedan tvenne århundraden besuttit, vill en ny generation bevisal: oss, att förordningarne af 4843 och 4820 skulle vara vår enda, genom våra tjenster uti befrielsekrigen förvärfvade rättsgsrund, och att E.K. Maj:t vill betaga oss densamma. Men deremot att vi skulle dela denna åsigt, måste vi hos E. K. Maj:t uttryckligen reservera oss. Vi veta ännu ganska väl — om ock en yngre generation vågar påstå motsatsen — att vi och våra förfäder blott af brinnande begär att återeröfra vår förlorade sjelfständighet, samt af anboren trohet och hängifvenhet för E. Maj:ts kungliga hus, men alldeles icke för att aftvinga vår dyre konung rättigheter och löften, dragit i skaror ut i dessa fosterländska strider. Men vi veta äfven ganska väl, att vi tryggt kunna förtrösta på E. Maj:!, att allerhögstdensamme icke är fiendtligt sinnad, hvarken mot vira eller städernas och menighetens rättigheter, utan att E. Maj:t fastmer gerna önskade utvidga och fullkomna dessa rättigheter, såvidt det möjligtvis låter förena sig med det helas mål. Vierkänna med t:cksamt bjerta, att E. Maj:t, alltsedan allerhögstdensammes tillträde till regeringen,