anleda så långa debatter; han kunde likväl icke underlåta att besvara herr rektorns yttrande till bevis för skolväsendets goda skick. Talaren visste icke huruvida det är presterskapets och skollärarnes skyldighet att underrätta sig om huru de fattigare föräldrarna uppfostra sina barn och om dessa få lära något eller intet; men ansåg det böra vara deras pligt stt taga kännedom derom, och derigenom söka befordra de arbetande klassernas omtanka för sina barns uppfostran och bildning. Men att så icke nu är händelsen, det visste han af egen erfarenhet och af minga sina vederlikars exempel; ingen prest hade hos bonom gjort sig underrättad, huruvida hans barn finge lära något eller! intet. Hvad herr rektorn anfört om den svenska bondens öfverlägsna bildning framför all allmoge i hela Europa, trodde talaren för sin del, att detta icke öfverensstämde med verkliga förhållandet; hvad bonom sjelf vidkom, hade han visst icke af någon prest inhemtat det lilla han lärt. Talaren hade ock trott sig finna att, i fråga om skolväsendets reform, det varit presterskapet som gjort de största svårigheterna. Herr hofpredikanten Wennström begärde ordet och yttrade i anledning af hr Trädgårds nyssnämnde föredrag, att han, såsom tillhörande den församling der hr Trädgård är boende, vore i tillfälle upplysa, att församlingens fattigskola icke är i tillfälle mottaga flera barn, men att denj kommer att utvidgas, hvarvid församlingens presterskap otvifvelaktigt äfven kommer att hafva tillsyn deröfver att den begagnas. För öfrigt yttrade talaren några ampla, och i sjelfva verket äfven välförtjenta loford öfver rektor Schmidts skola, samt hans skicklighet som skollärare. Herr major Appolloff rekommenderade till skyddsföreningens omsorg en 19-årig flicka, som, efter utståndet straff i cellfängelse, nu vistas i tjenst hos honom och uppför sig väl. Som hr majoren dock icke behöfver flickan, utan blott af välvillig omtanka för hennes framtid, tillsvidare hade henne hos sig, önskade han attnågon af föreningens ledamöter ville taga bans skyddling om bänder. Herr majoren yttrade tillika, att ban med nöje skulle se om tidningarne ville relstera förhållandet, i motsats till en af br rektor Schmidt nyss förut yttrad åsigt. Hr rektorn bade nemligen, såsom ett tillägg till sitt ofvannämnde anförande yttrat den tanke: att hans debatt med hr Renbult och Trädgård icke måtte komma att inflyta a tidningarnes spalter ); brarvid hrr ordföranden dock fästade talarens uppmärksamhet derpå, att ingen kunde förhindra t:dningsredaktionerne att hafva sina referenter på stället. Je, G ) Ofvannämnde yttrande af en så upplyst man, soma hr rektor Schmidt, väcker en icke så obetydlig förundran. Det finnes visst minga, som hata tidningarna, och det är en sak för sig; men all, som nitälska och arbeta för syftemål af den art som Skyddsföreningens, skola snart inse, att framgången af en sådan förenings bemödanden hufvudsakligen beror af ett understöd från den stora publikens sida, hvilket icke vinnes utan offentlighetens tillbjelp.