publiken begynte sjunga i chör, damerna in-
stämde och hviftade takten med sina flaggor.
Man fordrade än ett sångstycke, än ett annat,
och singarne måste foga sig derefter, likasom
sångerskorna som stodo i midten — Gabuzzi
med en stor iricolore italiano, i hand. Emel-
lanåt ropades Evviva la lega italiana! Evviva
Yunione! (Lefve det italienska förbundet! Lefve
föreningen); och för att symbolisera saken hör-
des slutligen ett allmänt: Legate i fezzolettil
(Knyt ibop skärpen!) hvarefter damerna begynte
sammanknyta sina axelband, skärp och sjilar,
från loge till loge, i en enda kedja, som sedan
förenades från den ena logeraden till den an-
dra och från parterr-logerna med parterzens,
kors och tvärs, så att alla närvarande snart voro
likasom sammanbundna med en enda outred-
lig sisenhärfva. När det var gjordt begynte
larmet å nyo. Under tiden hade man varse-
blifvit furst Poniatowski, den äfven af Italie-
narne så omtyckte kompos:törn, i en af loger-
na, och nu anhöll man att han rmåtte sjunga
en nationalsång. Man öfverenskom om valet,
och han utförde den förträffligt. Några strofer
deri lydde så: I
Nel di del cimen!o sapremo pugnare,
e lI sangue versare
per la liberta.
Sfidiame le minaccie dei re congiur.t:;
sism l1beri, e nati
per tali morir! —
Larmi sou pronte al cenno di Pio,
mandato da Dio
YItalia a salvar ).
Sångaren måste upprepa hvar vers på nytt,
och andra gången instämde hela publiken i
chör.
Ropen emellanåt voro ofta af högst egen
art; t. ex. lefve muskötterna — sablarne —
kanonerna! Lefve våra bröder, Siciliens marty-
rer! Lefve vårt Lombardi! Död åt jesuiterna!
Ned med Italiens fienderl!
Hela staden var eklärerad om natten, men
gatu-uppirädena då kunna svårligen beskrifvas.
Soldaterna gingo med trummor genom staden,
och omfamnade alla som kommo dem i vägen.
De ofvananförda ropen ville aldrig taga slut;
trummande och rTopande hvimlade allt om hvart-
annat. En karabinier drog sabeln och skrek
Svärjen alla på detta vapen, att vi skola slåss
til sista man för våra bröder i Lombardiet!
Man ropade lefve den 4 Sept. 1747, — den
dagen då österrikarne utdrefvos ur Genua. In-
gen talade med en annan, utan att kalla ho-
ncem bror; man samspråkades med obekantz2,
som om man kännt dem alltid; alla tycktes ha
blifvit hvarandras förtrogna vänner; hvarje vi-
vatrop af de mötande måste besvaras med ett
dylikt. Alla vagnar och diligencer voro ut-
styrda med fanor; pass geiarne ropade: lefve
våra bröder florentinarne! och besvarades med
ett !efve våra bröder romarne! — eller hvad
annars de resande voro för landsmän.
All2, särdeles utländningar, kunde ej nog för-
undra sig öfver den ordning, som beherrskade
all denna oreda. Intet gräl, inga knuffningar,
intet tillgrepp, intet ofog bland en sådan men-
niskohop, utan all bevakning af polis eller mi-
litär! Sällsamheten kan väl till någon del för-
klaras deraf, alt man aldrig ser italienaren
drucken.
Så slutades söndagshögidligheten — standar-
festen i Florens — och dagen derpå skred man
genast till det allvarsamma af saken, som allt-
sedan fortsatts. På alla torg exerceras: verl!ds-
liga män af alla klasser, munkar och qvinnor
lära sig svängningar och handgrepp. Klostren
erbjuda i tilningarne sina gårdar till öfnings-
platser, göra insamlingar till nationalgardets uni-
formering, och hafva förklarat, att om Pius IX
manar till vapen, så skola samtlige munkarne
marschera.
) ) På pröfningens dag skola vi veta att strida, och
gjuta vårt blod för friheten. Må vi trotsa de
sammansvurne konungarnes hotelser; må vi vara
fria, och födda att som sådana dö! — Vapnen
äro färdiga när Pius vinkar, förordnad af Gud
att frelsa Italien.