ner jag om slaget vid Helsingborg under Sten. bock och om skilnaden i operationerna af armeerna i Finland 1742, 4789 och 4790 sam 4808. Sistnämnda år uthärdade Vegesack vid Lemo med 4800 man oöfvadt landtvärn och 600 man garde en 44 timmars affär mot 8 : 40,000 man gamla ryska soldater, och besättningen på den skärgårdsflotta, som under helz årets fälttåg förmådde hålla sjön mot den ryska, bestod af landtvärn. Och buru ytterst ofullständigt var likväl icke detta organiseradt! Tillläggom att finska armten, som under ett år så modigt kämpade mot 30,000 ryssar, ofta slog dem, aldrig af dem blef slagen, endast var 43,000 man, när den var som starkast. Man skall säkert möta mig med den invändningen, att så länge det öfriga Europa står under vapen, kan Sverige ensamt icke nedlägga dem till så betydlig del. Hvarför icke? Tror man då, att om Sveriges regering det gjorde, om hon tog ett steg, så värdigt henne, ett steg, som skulle föra henne ännu närmare nationens hjerta, att någon utländsk makt skulle tro henne derigenom försvagad, att icke hvar och en skulle erkänna, det bon derigenom blifvit starkare? Tror man ej, att den första regering, som vågar en dylik strid mot fördomarne, skulle mötas a! ett enhälligt bifall, ej blott hos folken utan äfven hos de flesta styrelser, som med glädje skulle se en väg för sig öppnad, hvilken mången al dem längesedan önskat att få beträda? Naturen tyckes just uppmana svenska regeringen att i detta fall taga det ärofulla initiativet, och en sådan seger, vunnen öfver föråldrade misstag, skulle en gång lysa med högre glans i häfderna än den vid Narva eller Warschau. Om men ser med något lugn på saken, så torde man finna den allt mindre betänklig, emedan en sådan reform, en gång besluten, likväl icke kan med ens genomföras, utan måsta hafva sin tid. Manskapet skall nemligen tjena ut sina år och kan ej genast förafskedas; officerarne kunna det icke heller, och blott i mån af skeende afgång inom båda klasserna kan minskning i de förras antal och förbättring i de sednares löner uppkomma, så ett aldraminst tio år torde åtgå innan förändringens verkningar blifva särdeles märkbara. Härunder har man ullfälle att känna sig före, att erfara stegets inflytelse på den Europeiska meningen, och om denna skulle befinnas misszynnande, om Europas folz verkligen skulle tro att beslutet var förhastadt, att Sverige derigenom verkligen gjort sig till ett lätt byte för den förste eröfrare, så har man ju tid att hejda sig och inställa reformens fortsättning. Skulle åter, hvilket jag anser sannolikast, denna mening gilla åtgärden och rekommendera den till efterföljd, skulle hon tro, att Sverige dermed börjat en ny tideräkning af inre välstånd och trefnad, följaktligen äfven af yttre styrka och anseende, så behöfver man sannerligen icke frukta för den främmande regering, som möjligtvis kunde hysa en motsatt tanka, i fall någon sådan funnes. Skulle exempel utifrån behöfvas, så erinrar jag om Storbritannien, hvilket, med en åttadubbel folkmängd mot Sverig2 och en kanske femtiodubbel rikedom, ej har mer än 90,000 mans armå, hvaraf en stor del! dessutom är spridd i dess ofantliga kolonier. Det hade ingen större när N-poleon hotade det med landstigning, och likväl företog han ingen sådan, sjelf erkännande, att den aldrig var på allvar ment, emedan ej de engelska soldaterna, men den engelska nationalandan, skulle förkrossat den invasion, som der kunnat vågas. Ett annat exempelligger oss ännu närmare, det är Norges, som icke håller någon linieflotta, ehuru det har vida lättare att bemanna en sådan än Sverige. Ett ännu mera talande exempel erbjuder likväl Nordamerika, som endast har 7 å 8060 man stående trupper. Eogland hear tio gånger så många och en ojemförligt större flotta samt är, genom Canada, granne med Förenta Staterna. Hvarföre eröfrar det då icke dem? Det har till dem anspråken af den ursprungliga besittningsrätten, af språkets och institutionernas arf, och eröfringen af dem utgjorde ingenting mindre än vinsten af en hel verldsdel. Hvarför gör det då icke denna lätta vinst? Jo, emedan det känner dess omöjlighet, emedan det, sjelft fritt, bäst af alla känner frihe!ens omätliga häfstång och vet, att vid ett fiendtligt anfall skulle hvarje Nordamerikan bli soldat. Denna sammanställning torde besvara frågan om en afväpnings vådor. De civile embetsmännen. Om detta ämne vore ganska mycket att säga, men hvilket blott indirekt hör til den närvarande frågan. Det direkta är det ofta upprepade, att äfven deras antal kunde här och der minskas, och när naturenligare administrations