ner jag om slaget vid Helsingborg under Sten.
bock och om skilnaden i operationerna af ar-
meerna i Finland 1742, 4789 och 4790 sam
4808. Sistnämnda år uthärdade Vegesack vid
Lemo med 4800 man oöfvadt landtvärn och
600 man garde en 44 timmars affär mot 8 :
40,000 man gamla ryska soldater, och besätt-
ningen på den skärgårdsflotta, som under helz
årets fälttåg förmådde hålla sjön mot den ryska,
bestod af landtvärn. Och buru ytterst ofull-
ständigt var likväl icke detta organiseradt! Till-
läggom att finska armten, som under ett år så
modigt kämpade mot 30,000 ryssar, ofta slog
dem, aldrig af dem blef slagen, endast var 43,000
man, när den var som starkast.
Man skall säkert möta mig med den invänd-
ningen, att så länge det öfriga Europa står un-
der vapen, kan Sverige ensamt icke nedlägga
dem till så betydlig del. Hvarför icke? Tror
man då, att om Sveriges regering det gjorde,
om hon tog ett steg, så värdigt henne, ett steg,
som skulle föra henne ännu närmare nationens
hjerta, att någon utländsk makt skulle tro henne
derigenom försvagad, att icke hvar och en skulle
erkänna, det bon derigenom blifvit starkare?
Tror man ej, att den första regering, som vågar
en dylik strid mot fördomarne, skulle mötas a!
ett enhälligt bifall, ej blott hos folken utan äf-
ven hos de flesta styrelser, som med glädje skulle
se en väg för sig öppnad, hvilken mången al
dem längesedan önskat att få beträda? Natu-
ren tyckes just uppmana svenska regeringen att
i detta fall taga det ärofulla initiativet, och en
sådan seger, vunnen öfver föråldrade misstag,
skulle en gång lysa med högre glans i häfderna
än den vid Narva eller Warschau.
Om men ser med något lugn på saken, så
torde man finna den allt mindre betänklig, eme-
dan en sådan reform, en gång besluten, likväl
icke kan med ens genomföras, utan måsta hafva
sin tid. Manskapet skall nemligen tjena ut sina
år och kan ej genast förafskedas; officerarne
kunna det icke heller, och blott i mån af ske-
ende afgång inom båda klasserna kan minsk-
ning i de förras antal och förbättring i de sed-
nares löner uppkomma, så ett aldraminst tio
år torde åtgå innan förändringens verkningar
blifva särdeles märkbara. Härunder har man
ullfälle att känna sig före, att erfara stegets in-
flytelse på den Europeiska meningen, och om
denna skulle befinnas misszynnande, om Euro-
pas folz verkligen skulle tro att beslutet var
förhastadt, att Sverige derigenom verkligen gjort
sig till ett lätt byte för den förste eröfrare, så
har man ju tid att hejda sig och inställa refor-
mens fortsättning. Skulle åter, hvilket jag an-
ser sannolikast, denna mening gilla åtgärden och
rekommendera den till efterföljd, skulle hon tro,
att Sverige dermed börjat en ny tideräkning af
inre välstånd och trefnad, följaktligen äfven af
yttre styrka och anseende, så behöfver man
sannerligen icke frukta för den främmande re-
gering, som möjligtvis kunde hysa en motsatt
tanka, i fall någon sådan funnes.
Skulle exempel utifrån behöfvas, så erinrar
jag om Storbritannien, hvilket, med en åttadub-
bel folkmängd mot Sverig2 och en kanske fem-
tiodubbel rikedom, ej har mer än 90,000 mans
armå, hvaraf en stor del! dessutom är spridd i
dess ofantliga kolonier. Det hade ingen större
när N-poleon hotade det med landstigning, och
likväl företog han ingen sådan, sjelf erkännan-
de, att den aldrig var på allvar ment, emedan
ej de engelska soldaterna, men den engelska
nationalandan, skulle förkrossat den invasion,
som der kunnat vågas. Ett annat exempellig-
ger oss ännu närmare, det är Norges, som icke
håller någon linieflotta, ehuru det har vida lät-
tare att bemanna en sådan än Sverige.
Ett ännu mera talande exempel erbjuder lik-
väl Nordamerika, som endast har 7 å 8060 man
stående trupper. Eogland hear tio gånger så
många och en ojemförligt större flotta samt är,
genom Canada, granne med Förenta Staterna.
Hvarföre eröfrar det då icke dem? Det har
till dem anspråken af den ursprungliga besitt-
ningsrätten, af språkets och institutionernas arf,
och eröfringen af dem utgjorde ingenting min-
dre än vinsten af en hel verldsdel. Hvarför
gör det då icke denna lätta vinst? Jo, emedan
det känner dess omöjlighet, emedan det, sjelft
fritt, bäst af alla känner frihe!ens omätliga häf-
stång och vet, att vid ett fiendtligt anfall skulle
hvarje Nordamerikan bli soldat. Denna sam-
manställning torde besvara frågan om en afväp-
nings vådor.
De civile embetsmännen.
Om detta ämne vore ganska mycket att säga,
men hvilket blott indirekt hör til den närva-
rande frågan. Det direkta är det ofta uppre-
pade, att äfven deras antal kunde här och der
minskas, och när naturenligare administrations-