skeppsvrak. Här såg man qvarlefvorna af tu-!
sen pund, som strandat emot den farliga klip-
pan Lättrogenhet; der flöto af och an sidenty-
ger, kläden, kamlotter, sammeter, utan att vika!
undan för hvarandra, efier hvars cch ens egent-
liga värde; der simmade så många pipor ma-
dera med öppnade sprund, hvilka gåfvo köp-
mannen ingenting för sina pengar, En min-
dre pittoresk, men mer sanningsenlig, och der-
före mera melankolisk beskrifning öfver samma
uppträd2 lemnar oss den sluge cch satiriske
Ned Ward, som i sin Roliga Historia om Whit-
tingtons skola, berättar sålunda: Då fångarne
ha lust att förströ sig med promenad, så gå de
opp och ner i ett stort rum, kalladt Stensalen;
och när man här ser dem spatsera tillsammans,
så skulle man bli förlägen om svar, i fall nå-
gon frågade: hvem af dessa är herreman? hvem
är handtverkare? hvem är tiggare? ty alla äro
klädda i samma fattiga och smutsiga drägt, så
att detär mer ömkligt att betrakta detta elände
än att se en afrättning. Det som här är på
högsta modet, är att ha armbågarna ute, och
det mest opassande är att icke ha en barsli-
ten rock.
I ett hörn af stensalen var den så kallade
jernkammaren, som innehöll ett ansenligt för-
råd af alla slags fjättrar och bandklåfvar af olika
tyngd och storlek. Fyra dertill utsedde fångar,
hvilka benämndes kamraterne, hade vård om
detta magasin. Deras skyldighet var att Se
efter, hvem som kom in eller gick ut ur sten-
salen; att öppna och tillsluta de särskilda rum-
men; att fjättra sådana fångar, som efter be-
fallning borde beläggas med jern; att utdela
den proviant som bestods fångarne: och att
bland dessa vidmakthålla ett sken af anstän-
dighet; för hvilket sistnämnda ändamål det til-
läts dem begagna piskor och knölpåkar. När
något betydande öfvervåld begicks — och sådant
hände dagligen, till och med stundligen, — så