igen horom, när han var inne hos mig härom d2gev.n Ja, det var konstladt. Jag blicket. pVerkligen!, yttr2de Kneebone med någon bitterhet i tonen. Men det är lätt begripligt. Tillåt mig, såsom en mycket gammal och mycket tillgifven vän af er olyckliga mor, hvars förlust jag evigt skall beklaga, att göra er en enda liten fråga. Mycket fernan, svarade Winifred. Och ni lofvar att bevara den upprig:igt? Ganska säkert., Nå, nu gäller det, tänkte klädeshandlaren. . . . I Jag skall åtminstone göra mig underrättad, hur landet ligger. — Säg mig då, bästa Winifred, tillade han högt; hyser ni ännu samma djupa känsla för kapten Darrell som förut?, Winifreds kinder betäcktes med en glödande rodnad, och i det hon fästade på frågaren en blick, som lågade af harm, sade hon: sJag har lofvat att besvara er fråga, och jag vill derföre göra det. Jag älskar honom som en bror. Endast som bror ?, fortfor den envise frågaren. Winifred förblef tyst, men hennes blickar skulle afväpnat hvar och en, som haft mindre djerfhet och sjelfkärlek än klädeshandlaren. Om ni visste huru utomordentligen vigtigt för mig ert svar är, fortfor ban med den mest passionerade ton, så skulle ni ej vägra att besvara mina frågor. Säg mig bara: i fall kapten Darrell skulle tillbjuda er sin hand, skulle ni mottaga den?, Ni går för långt, min berre,, sade Winifred; en sådan frågvishet förtjente att bemötas på helt annat sätt; men för att få slut på det här obehaget, så vill jag säga er, att jag skulle icke göra det. Af hvad orsak?, frågade Kneebone vidare med ifrig ton. Jag nödgas ännu en gång säga er, att jag icke vill underkasta mig ett sådant förhör, svarade Winifred med tydligt tillkönnagifv:n harm. underligt, svarade Winifred okände igen honom på ögoa