igen horom, när han var inne hos mig härom
d2gev.n
Ja, det var
konstladt. Jag
blicket.
pVerkligen!, yttr2de Kneebone med någon
bitterhet i tonen. Men det är lätt begripligt.
Tillåt mig, såsom en mycket gammal och myc-
ket tillgifven vän af er olyckliga mor, hvars
förlust jag evigt skall beklaga, att göra er en
enda liten fråga.
Mycket fernan, svarade Winifred.
Och ni lofvar att bevara den upprig:igt?
Ganska säkert.,
Nå, nu gäller det, tänkte klädeshandlaren.
. . . I
Jag skall åtminstone göra mig underrättad, hur
landet ligger. — Säg mig då, bästa Winifred,
tillade han högt; hyser ni ännu samma djupa
känsla för kapten Darrell som förut?,
Winifreds kinder betäcktes med en glödande
rodnad, och i det hon fästade på frågaren en
blick, som lågade af harm, sade hon:
sJag har lofvat att besvara er fråga, och jag
vill derföre göra det. Jag älskar honom som
en bror.
Endast som bror ?, fortfor den envise frågaren.
Winifred förblef tyst, men hennes blickar
skulle afväpnat hvar och en, som haft mindre
djerfhet och sjelfkärlek än klädeshandlaren.
Om ni visste huru utomordentligen vigtigt
för mig ert svar är, fortfor ban med den mest
passionerade ton, så skulle ni ej vägra att be-
svara mina frågor. Säg mig bara: i fall kapten
Darrell skulle tillbjuda er sin hand, skulle ni
mottaga den?,
Ni går för långt, min berre,, sade Wini-
fred; en sådan frågvishet förtjente att bemötas
på helt annat sätt; men för att få slut på det
här obehaget, så vill jag säga er, att jag skulle
icke göra det.
Af hvad orsak?, frågade Kneebone vidare
med ifrig ton.
Jag nödgas ännu en gång säga er, att jag
icke vill underkasta mig ett sådant förhör,
svarade - Winifred med tydligt tillkönnagifv:n
harm.
underligt, svarade Winifred o-
kände igen honom på ögoa-