Woods egendomp, sade ryttaren, då jag finner
honom sjelf utanför sin por:
Ni bedrager er icke, min herre, svarade
den fordae snickaren; jag är Owen Wood till
er tjenst.n i
Ni känner visst icke igen mig, yttrade
främlingen. I
Jag kan ej påminna mig ått hafva sett er),
svarade Wood. Er röst förekommer mig be-
kant, och — men jag har blifvit litet döf —
och mina ögon vilja vj längre tjena mig så bra, )
som förr, isynnerhet vid denna skymning.n
Lika god, återtog främlingen och hoppade
af hästen. Jag är öfvertygad, att ni snart skall
komma ihåg mig. Jag medför underrättelser
från en gammal vän. I
Då är ni bjertligt välkommen, min herre,
hvem ni än må vara. Var god och stig in.
Hör hit, James, ta herrns häst här och led
honom till stallet, och se efter att han blir väl
skött och fodrad, Var nu god, min herre, ech
följ mig.
Wood förde derefier sin gäst uppföre en tem-
ligen brant och, enligt vår tids begrepp, obe-
qväm trappa, samt lät honom inträda i en vac-
ker salong, hvars fönster voro höljda med blom-:
krukor och åtskilliga krypväxter, som förmör-
kade rummet. Det var intet ljus tändt; men
det oaktadt bemärkte den unge mannen fru
Woods yppiga — nu mer än någonsin yppiga
— och grannt utstyrda figur, äfvensom et
ungt, skönt fruntimmer, som han genast igen-
kände för snickarens dotier.
Winifred Wond var nu på sitt tjugonde ir.
Hennes auvsig sr öppu några svaga märken
af den sjukdom, som vi omnämnde då vi be-
skrefvo benne som barn, — men det var det
enda afbräck i bennes skönhet. Utirycket af
hennes drag var så älskvärdt, att det skulle
hafva uppvägt en hy, som varit IHsen gånger
slätare än hennes. Hennes växt var fallkom-