blott 425 om året, hvilket på ett antal af 60,000 är nära nog detsamma som intet. Deremot är den utsökta summan de första fyra åren blott 453,609,294, men de fyra sednare 16,926,751 rdr. Ser man på personalförhållanderna, så blir tillvexten ännu betydligare. Under de fyra första utkräfdes nemligen hos ridd. och adeln i 29252 poster 607,462 rdr, men de fyra följande i 2459 poster 931,442. Hos ståndspersoner de fyra första i 34,247 poster 4,626,545 rdr, men de fyra sednare i 353,945 poster 3,343,142 rdr, och hos bemmansegzare och brukare de fyra första i 1441,442 poster 7,242,524, men de fyra sednare i 143,099 poster 9,585,105. Således hos alla de något egande en förökning både i fordringarnas antal och belopp. Minskningen i båda delarna har deremot inträdt hos torpare och tjenstehjon, d. v. s hos sådana, der det ej lönade mödan alt utsöka något. De fyra första årea utkräfdes nemligen hos dem i 63,398 poster 1,132,963 rdr, men de fyra sednare i 359,329 poster 41,067,062. Ser man på tabellen öfver intecknad och försåld fast egendom, så visar denna, att under de tio åren 1833 — 4842 hafva inteckningar i ridd. och adelns egendom tzgits för 1,638,476 rdr mer än den dödade; i ståndspersoners för 41,874,254 rdr mer och i allmogens 2,695,785 rdr mer än den dödade. Härvid bör dock anmärkas, att af denna siffra icke får dragas någon fullkomligt tillförlitlig slutföljd till en lika stor högre inteckningssumma, ty dels förgäter mången, särdeles bland allmogen, att låta döda betalta inteckningar, dels tages ofta inteckning i en egendom för att köpa en annan eller i den man köper. En annan uppgift visar, att för det sistnämnda året, 41842, har ridd. och adeln sålt egendom för 4,306,456 mer än den köpt; häraf hafva ståndspersoner köpt för 340,590 och allmogen för 996,0635 rdr. När man nu vet, att ungefår enahanda förhållande egt rum i minga år, så kommer man till det resultat, alt rikets första stånd årligen minskar sin egendom, att förlägenheten hos detsamma blir årligen större, att ståndspersonerna väl något öka sin egendom liksom allmogen, men att lagsökningarna hos båda tilltaga. Detta förklaras sålunda, att rikedomen eller förmögenheten vexer på några få händer, men fattigdomen, det ekonomiska obeståndet, tilltager hos den ojemförligt större mängden, ty ett bondestånd, bestående af omkring 200,000 medlemmar, hos hvilket årligen några och trettio tusen lagsökningar ske för sammanlagda två millioner riksdaler, och der sjelfva tjenstehjonen lida af en dylik svårighet, der måste den ekonomiska trefnaden icke vara hemmastadd, och dess förlägenhet mera ökas än minskas derigenom, att några få bland dess medlemmar höja sig till possessionater. Det oundgängliga vilkoret för ett lands välbefinnande, således för dess inre och yttre styrka: ett någorlunda allmänt spridt välstånd bland alla klasser, fattas då för närvarande i Sverige. För denna bedröfliga sanning talar ännu mer än den statistisha siffran det ty värr allt för väl kända förhållandet, att den stora mängden befinner sig i brydsamma omständigheter, att ekonomiskt obestånd, bekymmer, förlägenhet, vinglerier, deraf följande inverkningar på karakteren, opålitlighet, lösliga grundsatser, lättsinnighet, ytlighet och flärd äro så allmänna, att de, hos hvilka de icke träffas, nära nog höra till undantagen; att man i denna tidpunkt af inre fattigdom prålar med en yta af rikedom och glans, som icke träffas hos vida förmögnare folk; att man med ett slags varghunger ovpphörligt jagar efter nöjen, ej för det man verkligen har råd dertill, utan derföre att man söker döfva sina bekymmer och bedraga verlden med en grann fernissa, som skall undandölja det inneboende eländet. Denna flärd, denna opålitlighet är icke bosatt endast i hufvudstaden; de hafva trängt ned till landets aflägsnaste vrår, och det är en allmänt känd sak för hvar och en, som har några financiella relationer i landsorterna, att det knoppt nog lönar mödan derstädes uppgöra några affirer, om det ej kan ske i kontant handel, emedan förbindelser och löften icke aktas och äfven lagens handräckning är vansklig att anlita, om man icke bor på stället ). Och detta eger rum efter en mer än trettioårig fred och i ett konstitutionellt samhälle! Hvad kan vara orsaken? Härtill svarar jag: det är ej nog med att ega fred, man måste veta att draga nytta af freden. Det är ej nog med att folket deltar i styrelsen, det är nödvändigt att ett klart förstånd och en stadgad vilja ega inflytelse derpå, dessa må befinna sig hos regeringsmakten eler hos folkmakten. Låtom oss nu se huru dessa båda vilkor blifvit uppfyllda. VESA (Forts.) ) På det som förf. här yttrar tillämpa vi äfven den i föregående not gjorda anmärkning, att färgerna ostridigt äro för mörka, och att om målningen är sann om hvad som har varit, så måtte likväl kulminationspunkten vara passerad. PREUSSEN OCH TYSKLAND. (Forts. fr. J4 2416.)