manlagdt antal för alla de fem föregående åren af 4140,283, och att de 4840 nedgått til 404,777; således voro. 3474 mindre än 20 ål förut; proportionen är nemligen, under nedan. stående quinquennium, följande: 4815—41820 som 4 till 24 41821—41823 som 4 till 23 4826—418530 som 4 till 26 1831—418335 som 4 till 27 41836—1840 som 4 till 30 d. v. s. att äktenskapen, i förhållande till folkmängden, minskats med en-fjerdedel, eller med andra ord: svenska folket hade, oaktadt den fortfarande freden, kännt mindre benägenhet och mindre anledningar att gifta sig, än under den föregående tiden ). De födda barnens antal har sålunda äfven minskats ifrån 478,532, som det var 418235, till 471,564, som det var år 4840; hvaremot de dödas ökats från 339,334 till 347,226, ehuru koleran hemsökte landet under det förstnämnda quinquennium. :Mortalite!en var således, jemnförd med förhållandet under I quinquennium 1821—1825, mer än en-sjettedel större. De oäkta barnens antal deremot har under samma period ökats ifrån 34,289 till 1 52,2429; men detta förhållande skall bli föremålet för en annan afbandling, som kommer på sitt ställe. Jag har här nödgats anföra en mängd statistiska uppgifter, men hvilka man torde erkänna oundvikliga, för att låta det resultat framgå, som måste kännas, nemligen att siffran vid en ytterlig blick antingen bevisar ingenting, eller bevisar hvad man vill bevisa, eller visar något helt annat än verkliga förhållandet och dagliga erfarenheten; men att hon å andra sidan, med urskiljning begagnad, gifver de enda sanna och tillförlitliga upplysningar, samt att man, utan hennes tillbjelp, saknar den egentliga utgångspunkten för forskningen af hvad slag denna må vara. Jag lofvar dock att hädanefter föga besvära med siffror. Den tillväxt, som röjer sig i de fattigas mängd, torde imedlertid icke få tillskrifvas deras eget förvållande allena; den torde få sökas både hos de klasser, som skulle vara deras föresyn, deras vårdare, rådgifvare och hjelpare, och i statsförhållandeinas bristfällighet, och par ord få beteckna proportionen i detta hänseende, skulle jag vara böjd att dela skulden i fem delar och deraf tillägga de fattiga en, statsmakterna två och de s. k. bättre klasserna de öfriga två. Om denna proportion är riktig, hvilket de citerade siffrorna kanske åtminstone icke jäfva, och hvad jag här yiterligare kommer att säga, ännu mer torde bestyrka, så lärer man häraf finna, att botemedlen mot det onda ej få sökas hvarken i fångvård eller fattigvird — uteslutande nemligen — utan att vi, de s. k. bildade, måste börja med att förbättra oss sjelfva och arbeta på att förbättra statsförhållanderna. Enligt den åsigt jog här framställt, ligger dei klart för hvar och en, att en reform i de båda sakerna: fångvården och fattigvården, är egentligen ingenting annat än en reform i hela den sociala ställningen, den offentliga så väl som enskilda, att en undersökning af ämnet är en helt och hållet politisk fråga, emedan hon vidrör hela det statsborgerliga lifvet, vidrör grundvalen för och ändamålet med all politik: individens lefnadssätt och välbefinnande och statens deraf beroende trefnad, säkerhet och styrka; att hjelpen följaktligen måste sökas i något helt annat än vackra fraser och filantropiens ansträngningar i detta ords nuvarande inskränkta betydelse, att den således visserligen på sitt sätt är svårare att vidtaga, men också på ett annat sält lättare, och hvad som är säkert är: att den, med förstånd och allvar vidtagen, ofelbart leder till målet och lofvar hvad palliativerna aldrig kunna lofva: framtida bestånd och trygghet. Huruvida min åsigt är rigtig, är en frå52, som det ej tillkommer mig att afgöra, men måhända förtjenar hon dock att kännas, och statsmakternas misstag. Om jag skulle i ett det är till denna kännedom jag vågar inbjuda. Man måste dervid gå något längre tillbaka, än man vanligen gör vid detta ämnes behandling, men dock ej längre än hvarje byggmästare gör vid undersökningen af en bofållig byggnads iståndsättande till grunden. ? 20 (Forts.) ) Brottmålsstatistiken intygar, att bland för brott sakfållda personer det vida större antalet består af ogifta. År 4843 t. ex. voro af 400 sakfällda 58 ogifta. Har man icke äfven i äktenskapens minskade antal en af förklaringsgrunderna på brottens ökade mängd? ULTRAMONTANISMENS NYA FRAMTIDSPLANER. . (Slut fr. gårdagsbl.) Kanhända har inzen utöfvat en sådan ver