personer, som lefva af undantag eller hos sin barn, icke egentligen kunna kallas fattiga, oci vidare att rubriken: Fosterbarn, upptagna ho andra, beböfde närmare bestämmas. En så dan klassifikation har skett i sista tabellen, oci häraf erfar man, att totalantalet af de fattigs både barn och äldre personer, som helt oc! hållet eller till en del underhållas af den all männa välgörenheten, stiger till 924,194, elle hvar 48 af mankönet och hvar 26 af qvinno könet. Häribland äro barnen under 435 å 25,358. Om man från 1813 års tabell afräk nar dem, som underhållas af sina barn elle andra, så återstå för sistnämnda år 66,639 hvilken summa likväl torde kunna förhöjas til 70,000, emedan i den ofvannämnda kategorie: förmodligen finnas några, som äfven qvarstå den sista tabellen, och fattighjonen skulle d på 25 år hafva ökats från 70,000 till 94,194 Om man nu i ett vanligt Regula di tri upp ställer summorna 70 000—2,12635,066, folk mäng den år 18153, och 94494, så får man till fa cit 3,347,060. Nu var folkmängden år 184( 53,138,887, och man kommer således till det troligen för de flesta oväntade, resultat, att d egentliga fattighjonen blott obetydligt ökats förhållande till folkmängden. Denna tanka er håller ett ytterligare stöd af en återblick pi quinquenniitabellen för år 1833, hvari uppgif ves, att de, som dels hemma, dels i fattighu och hospitaler åtnjöto understöd, år 1843 vor 42,440 och år 4833 ökats till 49,244. Nä nu folkmängden det förstnämnda året val 2,465,066 och det sistnämnda 53,025,439, så finner man, att fattighjonens antal jemförelse vis minskats, emedan de på dessa tjugu årer endast ökats med en I;:del, men folkmängder med mer än Y;:del. Endast de fattiga barnen: antal utgör förökningen, ty dessa, som år 184( voro 25,338, voro år 1843 blott 42,948. Här ser man då att tabellerna vederlägga den allmänt antagna satsen om pauperismens oerhörda tillvext. Och likväl är denna tillvext ett alldeles obestridligt faktum. Den röjer sig icke blott i fattigskatten, hvilken på tre år ökats med ungefär 60 procent och kanske redan ändå befinnes otillräcklig, utan i de dagliga företeelserna af olyckliga, som anropa välgörenheten, och i det stigande bekymmer detta förorsakar alla dem, som dels af officiell pligt, dels af mensklighetskänsla sysselsätta sig med ämnet. Kastar man en blick på åtskilliga andra af tabellverkets uppgifter, så finner man äfven af dem förhållandet bekräftadt. Det visar sig nemligen vid en jemnförelse mellan 4833 och 4840 års tabellverk, att de förmögna hushållens antal ökats i ganska betydlig progression, neml. från 453,580 till 54,7935, men att de bergades minskats ifrån 391,609 till 367,477 och att de fattigas, d. v. s. deras, som antingen icke eller blott till en del ega sitt uppehälle, ftillvext från 129,401 till 463,134. Härtill kom na åtskilliga andra betänkliga tecken. Sålunda t. ex. hafva, på fem år från 1833 till 4840, bönder å andras hemman minskats från 47,190 till 44,309, jordtorpare från 91,3314 till 88,564, hvaremot stattorparena ökats från 42,694 till 44,134. Det har således blifvit system att utvidga det egna stora gårdsbruket med en obesuten kast af arbetare, som måste öka de fattiges och tiggarenas antal samt att deremot minska och försvaga de besutna, d. v. s. bergade jordbrukarenas. Nybyggarena från sista quinquennium, som år 4833 voro 3834, hade år 4840 nedgått till mindre än hälften, eller 2854, men de arbetsföre backstugubjonen ökats från 335,444 till 37,148. Således inalles en minskning af de sjelfständiga landtmännen med 8828 husfäder, och en förökning af proletärerne med 353500, och detta endast på fem år! MHurudant är förhållandet nu, 7 år sednare? Fattigdomen har således ökats i samma mån som rikedomen, men den klass, som skulle hålla jemnvigten mellan dessa båda ytterligheter, d. v. s. den sjelfständiga medelklassen, folkets egentliga kärna, har försvagats. Det gifves imedlertid ett annat förhållande som ännu mera bevisar det allmänna betrycket. Ifrån 1820 till 4825 hade på de fem åren ingångna äktenskaps antal ökats från 107,954 till 118,861 och de födda barnens från 426,270 till 478,532. Man anmärkte då, att ett eller annat års goda skördar och deraf följande lindriga pris på födoämnen lockade till obetänksamma giftermål och en deraf följande tillväxt i folkmängden, som, närmare betraktad, icke var egentligen önskvärd. Sansningen inträdde och det nästföljande quinquennium, 1826—41830, medförde en reaktion, så att äktenskapens antal nedgick till 110,107. Häröfver var icke att sörja; men batänkligt är. att reaktionen fortfar. att äkten-!