personer, som lefva af undantag eller hos sin
barn, icke egentligen kunna kallas fattiga, oci
vidare att rubriken: Fosterbarn, upptagna ho
andra, beböfde närmare bestämmas. En så
dan klassifikation har skett i sista tabellen, oci
häraf erfar man, att totalantalet af de fattigs
både barn och äldre personer, som helt oc!
hållet eller till en del underhållas af den all
männa välgörenheten, stiger till 924,194, elle
hvar 48 af mankönet och hvar 26 af qvinno
könet. Häribland äro barnen under 435 å
25,358. Om man från 1813 års tabell afräk
nar dem, som underhållas af sina barn elle
andra, så återstå för sistnämnda år 66,639
hvilken summa likväl torde kunna förhöjas til
70,000, emedan i den ofvannämnda kategorie:
förmodligen finnas några, som äfven qvarstå
den sista tabellen, och fattighjonen skulle d
på 25 år hafva ökats från 70,000 till 94,194
Om man nu i ett vanligt Regula di tri upp
ställer summorna 70 000—2,12635,066, folk mäng
den år 18153, och 94494, så får man till fa
cit 3,347,060. Nu var folkmängden år 184(
53,138,887, och man kommer således till det
troligen för de flesta oväntade, resultat, att d
egentliga fattighjonen blott obetydligt ökats
förhållande till folkmängden. Denna tanka er
håller ett ytterligare stöd af en återblick pi
quinquenniitabellen för år 1833, hvari uppgif
ves, att de, som dels hemma, dels i fattighu
och hospitaler åtnjöto understöd, år 1843 vor
42,440 och år 4833 ökats till 49,244. Nä
nu folkmängden det förstnämnda året val
2,465,066 och det sistnämnda 53,025,439, så
finner man, att fattighjonens antal jemförelse
vis minskats, emedan de på dessa tjugu årer
endast ökats med en I;:del, men folkmängder
med mer än Y;:del. Endast de fattiga barnen:
antal utgör förökningen, ty dessa, som år 184(
voro 25,338, voro år 1843 blott 42,948.
Här ser man då att tabellerna vederlägga
den allmänt antagna satsen om pauperismens
oerhörda tillvext. Och likväl är denna till-
vext ett alldeles obestridligt faktum. Den rö-
jer sig icke blott i fattigskatten, hvilken på tre
år ökats med ungefär 60 procent och kanske
redan ändå befinnes otillräcklig, utan i de dag-
liga företeelserna af olyckliga, som anropa väl-
görenheten, och i det stigande bekymmer detta
förorsakar alla dem, som dels af officiell pligt,
dels af mensklighetskänsla sysselsätta sig med
ämnet. Kastar man en blick på åtskilliga an-
dra af tabellverkets uppgifter, så finner man
äfven af dem förhållandet bekräftadt. Det vi-
sar sig nemligen vid en jemnförelse mellan
4833 och 4840 års tabellverk, att de förmögna
hushållens antal ökats i ganska betydlig pro-
gression, neml. från 453,580 till 54,7935, men
att de bergades minskats ifrån 391,609 till
367,477 och att de fattigas, d. v. s. deras, som
antingen icke eller blott till en del ega sitt
uppehälle, ftillvext från 129,401 till 463,134.
Härtill kom na åtskilliga andra betänkliga tec-
ken. Sålunda t. ex. hafva, på fem år från
1833 till 4840, bönder å andras hemman min-
skats från 47,190 till 44,309, jordtorpare från
91,3314 till 88,564, hvaremot stattorparena ö-
kats från 42,694 till 44,134. Det har således
blifvit system att utvidga det egna stora gårds-
bruket med en obesuten kast af arbetare, som
måste öka de fattiges och tiggarenas antal samt
att deremot minska och försvaga de besutna,
d. v. s. bergade jordbrukarenas. Nybyggarena
från sista quinquennium, som år 4833 voro
3834, hade år 4840 nedgått till mindre än
hälften, eller 2854, men de arbetsföre back-
stugubjonen ökats från 335,444 till 37,148. Så-
ledes inalles en minskning af de sjelfständiga
landtmännen med 8828 husfäder, och en för-
ökning af proletärerne med 353500, och detta
endast på fem år! MHurudant är förhållandet
nu, 7 år sednare?
Fattigdomen har således ökats i samma mån
som rikedomen, men den klass, som skulle
hålla jemnvigten mellan dessa båda ytterlighe-
ter, d. v. s. den sjelfständiga medelklassen,
folkets egentliga kärna, har försvagats. Det
gifves imedlertid ett annat förhållande som ännu
mera bevisar det allmänna betrycket. Ifrån
1820 till 4825 hade på de fem åren ingångna
äktenskaps antal ökats från 107,954 till 118,861
och de födda barnens från 426,270 till 478,532.
Man anmärkte då, att ett eller annat års goda
skördar och deraf följande lindriga pris på fö-
doämnen lockade till obetänksamma giftermål
och en deraf följande tillväxt i folkmängden,
som, närmare betraktad, icke var egentligen
önskvärd. Sansningen inträdde och det näst-
följande quinquennium, 1826—41830, medförde
en reaktion, så att äktenskapens antal nedgick
till 110,107. Häröfver var icke att sörja; men
batänkligt är. att reaktionen fortfar. att äkten-!