JACK SHEPPARD. ROMAN AF W. HARRISON AINSWORTE Hvad angår det der mig, herre? sade Trenchard, afbrytande h:ns långa berättelse. Icke det minstar, svarade Jonathan kallt. Men för mig är det af vist. Jeck Sheppard är för mig, hvad Thames Darrell är för er — ett föremål för det lifligaste hat. Jag hade ett groll till hans for. Det har jag längesedan tillfredsställt. Jag har äfven ett groll till hans mor, och det vill jag betala med ränta åt sonen. Jag kunde göra mig af med honom genast, såsom ni ärnar göra er af med er systerson, sir Rowland — men det skulle icke tjena t.ll mitt ändamål. För att vara fullkomlig, måste min hämd vara långsam. Då jag är säker om mitt byte, kan jag gerna vänta tills det blir färdigt. Dessutom blir häniden ljufvare, ju längre den uppskjutes; och jag är för mycket beherrskad af denna passion, för att vilja berölva den en del af dess sötma. Jag har vaktat denne pojke, denne Jack Sheppard, alltifrår hans barndom; och ehuru jag icke synbarliger bekymrat rig särdeles om honom, har jag lik väl aldrig förlorat honom ur sigte. Jag hal tillåtit, att han fått uppfostras i ett anständig och ärligt hus, emedan jag ville framställa ban fall i en så mycket värre dager, och göra de sår, jag derigenom. tillfogar modern, så mycke djupare. Men ifrån denna natt räknadt, ärna jag följa en annan plan; ifrån denna natt skal hans undergång taga sin början. Han är nt öfverlemnad åt sådana personer, som icke skol: upphöra, förrän de fullbordat det uppdrag, som blifvit dem anförtrodt, att i grund förderfvs hans seder och tänkesätt. Och när jag fått honom nedsänkt ända till halsgropen i laster och brot!, när jag bragt bonom att begå hvarje missgerning, när ingen möjlighet för honor mer fans att gå hvarken fram eller tillbaka när han har plundrat sin välgörare och kom mit sin mors hjerta att brista; — då, men ic ke förr än då, vill jag bereda honom samm: ) Se A. B. M 197—245.