satser: att förtroendefullt öfverlåta, åt vår hög-
sinte landsfaders vishet och rättsinthet, afgöran-
det af denna fråga; att förtrösta på det kung-
liga hjertat, att detta liksom det hos den före-
vigade fadren (hvilken fader? minne städernes
representanters?), efter den ärorika kampen af
4813 och 4814, af ezen drift gaf ett löfte, hvil-
ket är så dyrbart för folket (!), också hos den af
Gud kallade förträffliga sonen och efterföljarer,
icke har glömt detta löfte (nemligen hjertat hos
far och son), utan fastmer vore böjdt (ännu
alltid hjertat,) att, genom tidsenliga reformer
och garantier befordra utvecklingen hos alla
folkklasser, hvilka det (bjertat) omfattar lika
kärleksrikt. Till detta hängifna förtroende, på
hvilket, efter min innerliga öfvertygelse, folkets
väl beror, äro vi fortfarande berättigade och
förpligtade, genom vår monarks ofvetydiga tän-
kesätt, 0. s. v. Talaren skulle säkert icke gö-
ra någon invändning, om man tilläfventyrs upp-
ställde följande sats: )Konungen härstammar från
Guds nåde och är en jordisk eller politisk per-
sonifikation sf Gud. Hos Gud framställas inga
förslager och mot Gud har man inga rättiche-
ter att göra gällande. Man bar blott att för-
trösta på Hans outtömliga vishet och anropa
Hans outsägliga nåd. Samma förhållande må-
ste derföre äfven inträffa med afseende på det
kungliga Moajestätet. Ur denna synpunkt skall
det betraktas såsom en för långt drifven cfter-
gifvenhet, att man bragt oss derhän, att för-
fikta det orättmätiga anspråket, att göra denna
sal till en sessionssal för rådgifvande ständer
och påtruga det kungliga Majestätet våra råd.
Jag föreslår derföre, att denna sal förvandlas
till en kyrka för loyaliteten och hvarje bänk
till en bönepall, på det att, i framiiden, folk-
ombuden må kunna uppfylla sitt kall, genom
stilla bön, fulla af hängifvet förtroende och
tacksamhet i förskott, framför den uppstälda
statyen af deras konungsliga herre. Amenl
Ett annat städernes umbud, (till vår leds-
nad herr Kampfhausen) söker, på samma sätt
som censurerade tidningsartiklar, bana väg för
sina anmärkningar, genom förutskickade inställ-
samma utgjutelser öfver vår konungs varma
hjerta, hans rika själsegenskaper, huns höga
snillen 0. s. v. Han ville i sina förslager till
och med finna en pligt af personlig hängifven-
het, till konungen. I himlens namn, mina her-
rar, existerar då för eder alls icke något folk?!
Hvem fordrar af er, såsom folkrepresentanter,
att taga personlig hängifvenhet för statsstyrel-
sen, till bevekelsegrund för edra handlingar.
Personlig tillgifvenhet för folket och dess rät-
tigheter skall bättre anstå er! .
Talaren kommer, efter hvarjehanda orsvep,
till folkrepresentationens mål, och tror sig finna
detsamma uti harmonien mellan monarken
och undersåtarne,. Hade han åsidosatt sin öf-
verdrifna undersåtliga tro, så skulle hans sun-
da förnuft hafva sagt honom, att folkrepresen-
tationens mål måste vara, att i möjligaste måtto
tillfredsställa folkviljan, och således utgör be-
fordrandet af folkets sanna väl. Ville han äf-
ven bringa under diskussion nämnde harmoniv,
som dock alls icke är moraliskt tänkbar mel-
lan monarker och undersåtare, samt blott kan
grundläggas genom tidsenligt förverkligande af
folkets rättigheter, jemte en deremot svarande
uppoffring af regerings-privilegier; så hade han
på sin höjd kunnat framställa densamma såsom
följden af besagde måls uppnående. Med få
ord: är det folket som är målet, eller är det
regeringen? Kan regeringen förnuftigtvis vara
något annat än medel för folkets ändamål? Kan
följaktligen denna harmoni, härflyta från något
annat än från uppnåendet af folkets mål? Men
herrarnas första blick är allud riktad på hög-
sta makten, likasom tidningsskrifvarens första
blick på censuren, och genom sina sympathier
för regeringen låta de förvrida all logik — ja,
den allraenklaste sanning till raka motsatsen.
Visserligen kan man äfven af andra skäl kom-
ma i strid så väl om den sednare, som den
förra, med en talare, hvilken anser en folk-
representation nödvändig,, men dervid fördö-
mer läran om folksuveränitet,, och tillika för-
klarar, att man fortfarande bör hemställa till
vår konungsliga herres vishet och fria beslu-
tanderätt, hvad han skall hålla för ändamåls-
enligt att förordna i afseende på en bl fvande
riksständerförsamlings rättigheter och pligter.
Men om den konungsliga herrn plötsligt tör-
klarade sig för folksuveräniteten, såsom, (indi-
rekt) på förtäckt vis, redan hans företrädar2
gjort — skulle väl städernas ombud, äfven då,
fördöma densamma? Om för öfrigt allt skall
hemställas åt den konungsliga herrns godtfin-
nande, hvarför hemställer då icke ombudet från
Köln, utan omsvep, hela frågan åt högstdensam-
mes nådiga afgörande? Hvartill tjena, i sådant
fall, folkrepresentation och motioner af folkets
representanter? Den vishet, som skall be-
sluta öfver folkrepresentationens p,rättigheter,
skall äfven veta afgöra om desammas nödvän-
dighet; och allsicke äga behof af ett så beskaf-
fadt folkombuds vishet,, som, antingen folkets
anspråk vinner gehör eller ej, utan att blifva
tillfrågad, ändock med svulstigt ordprål förkla-
rar, att hädanefter som hittills, vår fullkomliga
tröhet och lydnad tiltegnas monarken; att vi,
hädanefter som hittills, skola åt honom bevara
i obrottslig helgd dessa heliga pligter,. Prin-