pen på 4780-talet nedskref denna promemoria, l: kände han sannolikt icke tillvaron af den berättelse om förloppet vid Konungens död, som en helt nära monarken vid tillfället stående officer, sedermera öfversten Carlberg, författat, och hvilken finnes tryckt i Handlingar till upplysning i Skandinaviens historia,. Denna berättelse, som äger alla både inre och yitre kriterier af trovärdighet, gör det nästan omöjligt antaga, att Konungen skulle hafva omkommit på det sätt, biskop Nordin påstår. Men då frågan om Carl XII:s dödssätt i sednare tider varit föremål för flerfaldiga undersökningar, och sednast af den danske historikern doktor Paludan Möller, som dervid ganska grundligt gått tillväga, så synes det som vore allt skäl för handen, att lita af sakkunnige män anställa en ny besigtning af sjelfva sårets beskaffenhet, hvarigenom utan tvifvel någon ledning skulle vinnas för omdömet i denna så mycket omtvistade fråga. Vi hafva också hört sigas, att en sådan besigtning skall vara tillämnad, och taga för afgjordt att dervid kommer att förfaras på ett sådant sätt, att all den upplysning, som numera är möjlig alt derigenom åstadkomma i denna invecklade sak, vinnes. Den besigtning, som skedde 1716, synes endast hafvai varit företagen af nyfikenhet, utan något syftemål att sprida ljus i afszende på frågan för hvad slags kula Konungen fallit. Då nu ett alldeles nytt uppslag skett i saken genom biskop Nordins ofvannämnda Pro-Memoria, så är det så mycket mera skäl, att låta anställa en förnyad besigtning. Det är i sanning besynnerligt nog, att en sådan ej långt före detta blifvit företagen, då den historiska sanningens anspråk derpå synes alltför grundadt, att kunna tillbakavisas. — Tidningen Tiden för i dag förmenar att dess kolleger icke vilja förstå, huru sjelfständighet i åsigter och en hofsam opposition vid tillfällen, då deraf göres behof, kunna vara förenade med konservatismen, och icke heller vilja tro, att å Tidens sida dermed är något allvar. Man skall likväl få se, menar den, huruvida icke i framtiden torde ådagaläggas, att den kommer att i saker af vigt, föra ett långt mera rent språk, än de som utkorat oppositionen till sitt yrke. För att tillika bevisa sin tro med sina gerningar samlar Tiden också alla sina krafter, tager en ansats och gör på en gång tre förfärliga anmärkningar mot Regeringen, nemligen att Domprosteriet i Strengnäs samt landshöfdingeembetena i Blekinge och Götheborg stå lediga. — Uff! hvad detta kostade på; men så är det också gjord gerning, och Aftonbladet för sin del kan rättvisligen icke underlåta, att i Tidens meritlista uppteckna en så aktningsvärd ansträngning. — Oaktadt den mängd af offentliga nöjen, som nu för tiden täfla om alimänhetens ynnest, finnas dock få saker, som äro mera intressanta än de underhållningar af publik spisning, hvarvid den hederiige och manhaftige, fastän tillika något glupske Winterbladsmannen visar sin stora förmåga vid grötfatet. Vid dessa spisningar är han i sanning märkvärdig att betrakta. Han blir då helt högtidlig, ja nära nog sublim och oantastlig, och vi råde icke någon alt peka på honom vid sådana tilifållen; dei skulle troligen icke aflöpa bättre, än att störa den bekante kunogsormen under samma slags: sysselsättningar. En särskild egenhet med Winterbladsmannen är, att ordet Nationalmuseum bar en synnerlig förmåga att väcka hans vorscitet, och att han dervid icke blott, såsom kungsormen, spisar smådjur, utan företrädesvis söker sluka upp menniskor och till och med sina gamla bekanta. Så har det händt sistlidne thorsdag. En person, som man. har någon anledning tro vara en af Wintermannens vänner, hade insändt en artikel i Aftonbladet; men förmodligen ovetande häraf, har den nyssnämnde tagit honom till lifs hel och hållen. Vi skulle gerna gifva läsaren ett litet specimen af spisningsoperationen, genom något utdrag af Winterbladsartikeln för nämnde dag; men den bör läsas hel, och vi rekommendera den derföre härigenom endast till synnerlig uppmärksamhet, försäkrande, att man icke utan nöje skall taga kännedom deraf. — Ännu har säkert ingen vän af musiken förgätit de sköna stunder, hvarmed så många utmärkta talanger detta år förherrligade vårens ankomst till Norden. Men ännu felades en i den vittra ringen: den själfulle sångaren på violinen, bvars toner funnit ett så allmänt gensvar i Europa, var här ännu ej hörd. Ernst är nu i Stockholm och uppträder offentligen nästa tisdag, sedan i enskilda kretsar hans förträffliga spel vunnit alla åhörares beundran. Hr Ernsts repertoir är inrättad på ett sätt, som bör tillfredsställa alla hos publiken rådande smaknyanser : hans inträdesnummer är Spobrs sångscen-koncert — en af den klassiska mästarens yppersta verk — hvarefter följa stycken i den modernsre stylen, hvaribland man också fioner hans ryktbara Caineval de Venise. — Om Ernsts mästerskap tillägga vi ingenting vidare; hela den bildade verlden har stadgat sin opinion i detta afseeende.