pen på 4780-talet nedskref denna promemoria, l:
kände han sannolikt icke tillvaron af den be-
rättelse om förloppet vid Konungens död, som
en helt nära monarken vid tillfället stående
officer, sedermera öfversten Carlberg, författat,
och hvilken finnes tryckt i Handlingar till
upplysning i Skandinaviens historia,. Denna
berättelse, som äger alla både inre och yitre
kriterier af trovärdighet, gör det nästan omöj-
ligt antaga, att Konungen skulle hafva omkom-
mit på det sätt, biskop Nordin påstår. Men
då frågan om Carl XII:s dödssätt i sednare ti-
der varit föremål för flerfaldiga undersökningar,
och sednast af den danske historikern doktor
Paludan Möller, som dervid ganska grundligt
gått tillväga, så synes det som vore allt skäl
för handen, att lita af sakkunnige män anställa
en ny besigtning af sjelfva sårets beskaffenhet,
hvarigenom utan tvifvel någon ledning skulle
vinnas för omdömet i denna så mycket om-
tvistade fråga. Vi hafva också hört sigas, att
en sådan besigtning skall vara tillämnad, och
taga för afgjordt att dervid kommer att förfa-
ras på ett sådant sätt, att all den upplysning,
som numera är möjlig alt derigenom åstadkom-
ma i denna invecklade sak, vinnes. Den be-
sigtning, som skedde 1716, synes endast hafvai
varit företagen af nyfikenhet, utan något syfte-
mål att sprida ljus i afszende på frågan för hvad
slags kula Konungen fallit. Då nu ett alldeles
nytt uppslag skett i saken genom biskop Nor-
dins ofvannämnda Pro-Memoria, så är det
så mycket mera skäl, att låta anställa en för-
nyad besigtning. Det är i sanning besynnerligt
nog, att en sådan ej långt före detta blifvit
företagen, då den historiska sanningens anspråk
derpå synes alltför grundadt, att kunna till-
bakavisas.
— Tidningen Tiden för i dag förmenar att
dess kolleger icke vilja förstå, huru sjelfstän-
dighet i åsigter och en hofsam opposition
vid tillfällen, då deraf göres behof, kunna vara
förenade med konservatismen, och icke heller
vilja tro, att å Tidens sida dermed är något
allvar. Man skall likväl få se, menar den,
huruvida icke i framtiden torde ådagaläggas, att
den kommer att i saker af vigt, föra ett långt
mera rent språk, än de som utkorat oppositio-
nen till sitt yrke. För att tillika bevisa sin tro
med sina gerningar samlar Tiden också alla sina
krafter, tager en ansats och gör på en gång tre
förfärliga anmärkningar mot Regeringen, nemli-
gen att Domprosteriet i Strengnäs samt lands-
höfdingeembetena i Blekinge och Götheborg stå
lediga. — Uff! hvad detta kostade på; men så
är det också gjord gerning, och Aftonbladet för
sin del kan rättvisligen icke underlåta, att i
Tidens meritlista uppteckna en så aktningsvärd
ansträngning.
— Oaktadt den mängd af offentliga nöjen,
som nu för tiden täfla om alimänhetens ynnest,
finnas dock få saker, som äro mera intressanta
än de underhållningar af publik spisning, hvar-
vid den hederiige och manhaftige, fastän tillika
något glupske Winterbladsmannen visar sin stora
förmåga vid grötfatet. Vid dessa spisningar är
han i sanning märkvärdig att betrakta. Han
blir då helt högtidlig, ja nära nog sublim och
oantastlig, och vi råde icke någon alt peka på
honom vid sådana tilifållen; dei skulle troligen
icke aflöpa bättre, än att störa den bekante
kunogsormen under samma slags: sysselsättningar.
En särskild egenhet med Winterbladsmannen
är, att ordet Nationalmuseum bar en synnerlig
förmåga att väcka hans vorscitet, och att han
dervid icke blott, såsom kungsormen, spisar
smådjur, utan företrädesvis söker sluka upp
menniskor och till och med sina gamla bekanta.
Så har det händt sistlidne thorsdag. En per-
son, som man. har någon anledning tro vara
en af Wintermannens vänner, hade insändt en
artikel i Aftonbladet; men förmodligen ovetande
häraf, har den nyssnämnde tagit honom till lifs
hel och hållen. Vi skulle gerna gifva läsaren
ett litet specimen af spisningsoperationen, ge-
nom något utdrag af Winterbladsartikeln för
nämnde dag; men den bör läsas hel, och vi re-
kommendera den derföre härigenom endast till
synnerlig uppmärksamhet, försäkrande, att man
icke utan nöje skall taga kännedom deraf.
— Ännu har säkert ingen vän af musiken
förgätit de sköna stunder, hvarmed så många
utmärkta talanger detta år förherrligade vårens
ankomst till Norden. Men ännu felades en i
den vittra ringen: den själfulle sångaren på
violinen, bvars toner funnit ett så allmänt gen-
svar i Europa, var här ännu ej hörd. Ernst
är nu i Stockholm och uppträder offentligen
nästa tisdag, sedan i enskilda kretsar hans för-
träffliga spel vunnit alla åhörares beundran. Hr
Ernsts repertoir är inrättad på ett sätt, som
bör tillfredsställa alla hos publiken rådande
smaknyanser : hans inträdesnummer är Spobrs
sångscen-koncert — en af den klassiska mästa-
rens yppersta verk — hvarefter följa stycken i
den modernsre stylen, hvaribland man också
fioner hans ryktbara Caineval de Venise. —
Om Ernsts mästerskap tillägga vi ingenting vi-
dare; hela den bildade verlden har stadgat sin
opinion i detta afseeende.