afbålla sig ifrån döttrarnes uppfostran ända till det ögonblick, då de borde göra sitt inträde i verlden. Fr. Af hvad ni sagt är det en följd, att den myndighet, som helt och hållet gått fru de Praslin ur händerna, kommit i edra, och än mera, att den tillgifvenhet, som barnen voro skyldiga sin moder, hade vändt sig till er. Om man antager, att ni också icke arbetat härpå, är det dock omöjligt, att ni icke skall hafva märkt detta; och det var erj skyldighet att hindra ett resultat, som gör, att man kan tillskrifva er en stor del af de bedröfliga följderna deraf. — Sv. Jag har aldrig tärkt: jag skall draga barnens tillgifvenhet från deras moder till mig,; men jag har älskat dem, jag har varit dem helt och hållet tillgifven. Deras nöjen hafva varit mina nöjen, deras sorger mina. Under sex år, dagar och nätter, har jag vakat öfver dem, med en omsorg, som aldrig blifvit förnekad. Dessa barn hafva älskat mig med hela hänförelsen af deras ålder, och jag med hela den tillgifyvenhet, som man kan känna vid min. Jag var utan anhöriga; alla mina känslor hafva koncentrerat sig i de pligter, som voro mig lätta och ljufva. Fr. Inträffade icke ett ögonblick, då ni märkte, att ni blifvit ett tvistefrö, en stötesten, mellan herr och fru de Praslin; gjorde ni då allt hvad ni borde för att förändra detta ledsamma förhållande, antingen genom uppoffringar, dem ni borde pålagt er egenkärlek, eller genom alla de medel, som ni borde använda hos barnen, för att återvända deras kärlek till modren, den de aldrig bordt upphöra att älska och hvilken känsla det varit er pligt att underhålla? — Sv. Hvad angår den afskiljdhet, som rådde mellan herr och fru de Praslin, så ansåg jag denna i början af föga vigt, af den lätthet, med hvilken jag såg Nenne fatta samma intryck mot alla personer, som stodo i beröring med hennes man. Sedermera, då dessa omständigheter tycktes antaga någon vigt i verldens ögon, hade jag med henne en tydlig. förklaring, utan omvägar; hon tycktes då taga denna misstänksamhet såsom en alltför stor yttring af min egenkärlek, i anseende till den underordnade ställning, hvari jag befann mig till henne och herr de Praslin; sårad vid att se mig tillbakastött i ett) förtroende, som jag trodde hedrande af mig, afhöll jag mig sedermera ifrån att åter komma på detta ämne. Hvad barnen angår, frågar jag väl: skulle icke en moder kunna återföra dem till sig om hon ville? Fr. Sade ni icke i början, att hr de Praslin tilll. slut för det mesta vistats hos er och barnen? —IJ Sv. Hr de Praslin vistades icke för det mesta hos mig och barnen; men på landet under längre promenader och i staden, då hertiginnan efter sina ! vanor icke lemnade sin faders salong, utan för att begifvra sig ut i stora verlden, promenerade hr de Praslin under de lediga timmarna med oss eller fördref de långa vinteraftnarne i vårt arbetsrum. Barnen fingo endast för korta stunder vistas hos sin morfader och aldrig bad hertiginnan oss tillbringa li aftnarne i sin salong. Fr. Uti edra svar på de frågor som ställas till er kastar ni allt tadel på hertiginnan de Praslin; hon ensam har orätt, och detta språk i er mun är mycket obehagligt att höra för dem, som för några dgonblick sedan hörde uppläsas brefven från detta utmärkta fruntimmer, särdeles dessa två bref, adresserade till er, det ena vid nyårstiden, då hon så ädelmodigt erbjöd glömska af alla de schismer, som egt rum mellan er och henne; hon hade kunnatl. säga förlåtelse, men hon uttalade icke detta ord;. det andra skrifvet i det ögonblick då ni lemnade henne, och hvari hon försäkrar er om sin välvilja, samt lofvar er sitt kraftigaste beskydd och försä; krar er om en pension af 43500 francs, för den vård ; ni haft om hennes barn? — Sv. Ni har frågat mig , om hr de Praslins förfarandeji afseende på barnens. uppfostran; jag har försökt göra mina förklaringar så tydliga som möjligt. Hvad mig sjelf beträffar, : så var hertiginnans uppförande emot mig, likasom mot alla dem hon kände och äfven dem hon mest älskade, mycket ojemnt och ofta obegripligt. Jag har lidit mycket både hvad min egenkärlek och mina känslor angår; men vid andra tillfällen har jag af henne blifvit behandlad med tillgifvenhet och deltagande. Ofta har det händt att, en timma efter sedan hon med bitterhet förcebrått mig det inflytande jag utöfvade i hennes familj, hon låtit kalla mig för att bedja mig begagna detia inflytande för något ändamål eller någon önskan hon hade. Ofta, efter att grymt hafva sårat mig, gjorde hon mig en rik present; till och med de sista dagarne af min vistelse hos henne, då hon vägrade spisa tillsammans med mig och jag i hela husets ögon snarare var bortkörd än på ett hedrande sätt afskedad, hände det, att, då hertiginnan af en händelse träffade mig, hon med ens visade mig samma välvilja, som under de lyckligaste dagarna, och än ytterligare skickade mig böcker för att förströ mig.l. Fr. Detta visar väl än mera hertiginnans godhet för er, hvarom jag nyss talade, en godhet som så många gånger förnyades och som serdeles var märkbar, då hon nyss förut visat det största missnöje? — Sv Ar denna godhet icke snarare ett bevis på, att hennes missnöje härledde sig från enl: retlighet i karakteren, som hon icke kunde beherrska, än från några handlingar, som hon ansåg för svåra? : Fr. Denna retlighet i karakteren var ty värr allt för mycket grundad på skäl, och ni sjelf har efter er afllyttning från hertigens gifvit allt för ledsam-l( ma bevis derpå; har vi icke i er brefvexling med herr de Praslin och med hans döttrar, så mycket ni förmådde, underhållit de känslor af harm, vrede! och missämja, som existerade mellan herr och fru de Praslin vid er flyttning: till och med då ni uppmuntrade deras mod att bära deras olycka och er j egen, innebar icke edert språk en förskräcklig uppmuntran att bibehålla de känslor, som endast allt för mycket herrskade i deras hjertan och hvaraf utbrottet hos herr de Praslin ledde till en så förfär-lig utveckling? — Sv. O! jag svär inför er att uti mina bref hyarken fanns list eller någon hemlig mening; jag var tröstlös och jag uttryckte min förtviflan med för mycken värma, med för mycken hänförelse. Jag förebrår mig det nu; men ännu en gång, det var icke för att aflägsna dem från sin. moder. Sakerna voro drifna till en ytterlighet, att jag ingen ting förmådde; endast fru de Praslin för-! mådde något. Jag inser nu, fast för sent, att jag bordt aflägsna mig, öfverlemnande åt tiden att lugna barnens känslor; men jag har icke velat öka det onda; jag ville endast visa att jag led; tvärtom har jag predikat undergifvenhet för dem. Det som va-l rit mest olyckligt var att man för de unga flickorna l på en gång ville slita band, som räckt under sex år. Om fru de Praslin velat förklara sig med mig, taga vår brefvexling under sin uppsigt, tillåta oss att d och då återse hvarandra, skulle hvarken deras eller mina bändslar hlifvit nunniagadae ,