Be ra , OT, BN es
digt ut ifrån föräldrahuset, innan deras förstånd
hunnit utbildas eller deras grundsatser så stadgas,
att. de kunna motstå alla frestelser. De olyckliga
qvinnorna ana ej den list och den olycka, som lig-
ger dold bakom de skrytsamma och prunkande löf-
ten, hvarmed de så ofta dåras. Detta, tillika med
det egna i vårt nationallynne, att vilja synas mera
än man är, hvilket åter har sin orsak i det ringa
aktade arbetet, bidrager ej så ringa till, att deras
tankar och önskningar sträcka sig längre än till den
klass dit de egentligen höra, hvarföre de ock dyrt
nog få plikta. — Arbetarne i allmänhet och qvin-
norna i synnerhet äro knappt ansedda annat än som
ett slags arbetsdjur inom de förmögnares hus: med
de fattiga tjenarinnorna, ofta blottställda för miss-
handlingar och förebråelser, tycka de unga männen
sig kunna handla och förfara efter godtycke; häraf
härleder sig obestridligen största delen af det i mo-
tionen öfverklagade sedeförderivet; och blir således
arbetet i stället för att vara, som det borde, en
välsignelse en förbannelse; ty den tjenande qvinnan
eger ganska litet skydd hvarken till heder eller exi-
stens. — Man torde äfven nu förebrå mig, att, jag
är för hård i mitt omdöme om de högre klasserna;
jag är det ej; att det gifves många hedrande och
efterföljd värda undantag kan lika litet bestridas,
som att det gifves undantag från hvar regel.
Ej sällan hör man i dessa upplysningens tider,
vid fråga om en förförd eller fallen qvinna af tjen-
-steklassen, det är ju bara en piga, och likväl är
det för hepne lika svårt, lika smärtsamt och van-
hedrande aw hafva felat, som för damen; ja, svå-
rare, då som det oftast händer hon blir lemnad u-
tan hjelp eller understöd af den som är orsak till
hennes olscka; hjelplös och ensam är det ej under-
ligt att hon slutligen förtviflar och med nedslaget
mod sjunker i fattigdorh och elände, hvarefter hon
med barnet faller fattig- och barmhertighets-inrätt-
ningarne till last; — Att den värde motionären ge-
nom sitt förslag vill söka förekomma äfven detta,
förmodar jag, men om afsigten genom det kongl.
brefvets upphäfvande dermed vinnes är osäkert.
Före den tid då detta kongl. bref utfärdades fanns
väl ej så stort antal oäkta barn, proportionsvis till
folkmängden, men deras antal som afdagatogos var
många gånger större än nu. Och som bevis på
detia yttrande torde jag få nämna, att då i Carls-
krona för 40 å 50 år sedan en stor brunn rensades,
funnos deruti skeletterna af ej mindre äp 28 barn,
hvilka, till följe af lagarnes orättvisa stränghet, af
de olyckliga mödrarne, våldförande naturens heli-
gaste känstor för att undslippa det kränkande skam-
straffet, der blifvit nedsänkta. Berättelsen härom är
mig enstämmigt af flera trovärdiga personer med-
delad.
Detta ör ett tillräckligt ohyggligt bevis å det o-
lämpliga att på qvinnan tillämpa stränga lagar i
afseende på sedligheten; kan det ej lyckas att på
annan väg förbättra moraliteten, lyckas det visst
intet med straff.
Vid det samtal, jag här ofvan omnämnt, i an-
ledning af hr hofpredikanten Wenströms. motion,
angafs som motiv för den åsigt ofvanbemälde herre,
med hvilken jag talade, hade, att de tjenande i
lyx och granna kläder täfla med sina matmödrar
och de förmögnare. Detta ansåg han som ett be-
vis på att de vilja väcka uppseende och behaga.
Det är ty värr alltför sant att tjenstepigor, helst i
Stockholm, ådagalägga en lyx i kläder, som är
ganska öfverdrifven och ej tyckes passa för de lö-
nevilkor, de vanligen pläga erbålla: men hvad be-
visar det? jo, att matmödrarna just vilja hafva dem
sådana, troligen som bevis på sin egen välmåga och
frikostighet. — Den, som vill göra sig mödan att
någon gång titta in på adress-kontoren, skall blifva
öfvertygad om, att den piga, som är klädd i fina
kläder, får förr tjenst, än den som är tarfligt om
än anständigt klädd; de måste derföre alla så myc-
ket som möjligt rätta sig efter det gamla ordsprå-
ket: som man är klädd, så blir man hädd.
Det finnes ett sällskap för Dygdigt och troget
tjenstefolks belönande. Kunde och ville detta säll-
skap verkligen göra något för tjenarnes gagn och
bästa, skulle jag vilja uppgifva ett sätt, fastän ej
planmessigt, för dem att ganska nyttigt visa sin till-
varo. De kunde på lämpligt sätt söka uppmuntra,
matmödrarna att mera vårda sig om sina tjenares
framtida väl, samt tjenarne till sparsamhet och an-
ständig tarflighet i klädsel, samt att de gjorde nå-
got afseende på sin framtid. Den, som iår efter an-
nat under sin bästa ungdom och arbetstid ej kan
få något öfverskott af sin arbetsförtjenst, har i alla
fall ingen framtid. Det torde vara detta sällskap
förbehållet, att i någon mån försöka börja förskaffa
tjenarne en ljusare sådan, än den som pu visar sig
i perspektiv. Om kusbönder och matmödrar, då de
städja tjenare, gjorde det oeftergifiiga vilkoret, att
ej få begagna några lyxartiklar, ej erhålla bränvin,
med mera, som kunde vara nyttigt, utan kläda sig
tarfligt och anständigt; och med detta vilkor förbunde
det tillägg, att tjenaren erhölle några riksdaler större
lön än vanligt, hvilken lönförhöjning tillika med
den besparing, de möjligen kunde hafva af förmin-
skade utgifter till kläder, kunde insättas i sparbank
och ej få lyftas förrän de slutade upp I med att tjena;
sparbanksboken vore då ett bevis på ömsesidig or-
dentlighet i detta afseende samt kompetens för säll-
skapets uppmuntran eller belöning. — Afven skulle
jag vilja föreslå, att för de tjenande söka bereda
nyttiga och själsodlande nöjen och förströelser vid
deras fristunder, och borde detta, för sällskapet för
dygdigt och troget tjenstefolks belönande, ej vara
svårt att åstadkomma; och skulle det säkert verka
mera godt, än de partiella belöningar, de nu ut-
dela. — Detta är väl ett förslag, som hvarken är
nytt eller egentligen hörer till skyddsföreningens
verksamhet; men jag anser allt, som kan förädla,
upplyfta och förbättra den arbetandes ställning, så
vidt föreningens tillgångar och tid det medgifva,
böra blifva föremål för föreningens omtanka. Til-
lika torde det ej förbises att alla förbättringar, som
åt detta håll kunna göras, mera äro för den upp-
växande generationen, än den nuvarande; och har
man så mycket större anledningar hoppas att kunna
lyckas. Det har också förut, som jag vill minnas,
af hr major Ehrling blifvit yttradt, att föreningen
borde sätta sig i kommunikation med alla andra
sällskaper, som hafva någorlunda -enabanda syfte
som skyddsföreningen; just derföre har jag ansett
ofvannämnda förslag såsom mera lätt att verkställa.
Att det skulle medföra goda resultater, derom är
jag fullt öfvertygad; och har det redan delvis blif-
vit utfördt af hr grefve Rudensköld på Leckö, med
resultater, som lofva det bästa för framtiden.
Af hvad jeg här ofvan haft äran yttra. torde
möjligen någon vilja draga den slutsats, att jag an-
klagar och förebrår de högre sam hällsklasserna för
osedlighet och fritager de arbetande derifrån; så är
likväl ej min mening, långt derifrån; jag icke al-
lenast erkänner att inom de arbetande klasserna o-!
sedlighet finnes, utan att den förefinnes i en be-
klacliotvig cancka hägg avrad: man jag har härmod