afbålla sig ifrån döttrarnes uppfostran ända till det
ögonblick, då de borde göra sitt inträde i verlden.
Fr. Af hvad ni sagt är det en följd, att den
myndighet, som helt och hållet gått fru de Praslin
ur händerna, kommit i edra, och än mera, att den
tillgifvenhet, som barnen voro skyldiga sin moder,
hade vändt sig till er. Om man antager, att ni
också icke arbetat härpå, är det dock omöjligt, att
ni icke skall hafva märkt detta; och det var erj
skyldighet att hindra ett resultat, som gör, att man
kan tillskrifva er en stor del af de bedröfliga följ-
derna deraf. — Sv. Jag har aldrig tärkt: jag skall
draga barnens tillgifvenhet från deras moder till
mig,; men jag har älskat dem, jag har varit dem
helt och hållet tillgifven. Deras nöjen hafva varit
mina nöjen, deras sorger mina. Under sex år, da-
gar och nätter, har jag vakat öfver dem, med en
omsorg, som aldrig blifvit förnekad. Dessa barn
hafva älskat mig med hela hänförelsen af deras ål-
der, och jag med hela den tillgifyvenhet, som man
kan känna vid min. Jag var utan anhöriga; alla
mina känslor hafva koncentrerat sig i de pligter,
som voro mig lätta och ljufva.
Fr. Inträffade icke ett ögonblick, då ni märkte,
att ni blifvit ett tvistefrö, en stötesten, mellan herr
och fru de Praslin; gjorde ni då allt hvad ni borde
för att förändra detta ledsamma förhållande, antin-
gen genom uppoffringar, dem ni borde pålagt er
egenkärlek, eller genom alla de medel, som ni bor-
de använda hos barnen, för att återvända deras kär-
lek till modren, den de aldrig bordt upphöra att
älska och hvilken känsla det varit er pligt att un-
derhålla? — Sv. Hvad angår den afskiljdhet, som
rådde mellan herr och fru de Praslin, så ansåg jag
denna i början af föga vigt, af den lätthet, med
hvilken jag såg Nenne fatta samma intryck mot
alla personer, som stodo i beröring med hennes man.
Sedermera, då dessa omständigheter tycktes antaga
någon vigt i verldens ögon, hade jag med henne en
tydlig. förklaring, utan omvägar; hon tycktes då taga
denna misstänksamhet såsom en alltför stor yttring
af min egenkärlek, i anseende till den underordnade
ställning, hvari jag befann mig till henne och herr
de Praslin; sårad vid att se mig tillbakastött i ett)
förtroende, som jag trodde hedrande af mig, afhöll
jag mig sedermera ifrån att åter komma på detta
ämne. Hvad barnen angår, frågar jag väl: skulle
icke en moder kunna återföra dem till sig om hon
ville?
Fr. Sade ni icke i början, att hr de Praslin tilll.
slut för det mesta vistats hos er och barnen? —IJ
Sv. Hr de Praslin vistades icke för det mesta hos
mig och barnen; men på landet under längre pro-
menader och i staden, då hertiginnan efter sina !
vanor icke lemnade sin faders salong, utan för att
begifvra sig ut i stora verlden, promenerade hr de
Praslin under de lediga timmarna med oss eller
fördref de långa vinteraftnarne i vårt arbetsrum.
Barnen fingo endast för korta stunder vistas hos sin
morfader och aldrig bad hertiginnan oss tillbringa li
aftnarne i sin salong.
Fr. Uti edra svar på de frågor som ställas till er
kastar ni allt tadel på hertiginnan de Praslin; hon
ensam har orätt, och detta språk i er mun är myc-
ket obehagligt att höra för dem, som för några d-
gonblick sedan hörde uppläsas brefven från detta
utmärkta fruntimmer, särdeles dessa två bref, adres-
serade till er, det ena vid nyårstiden, då hon så ä-
delmodigt erbjöd glömska af alla de schismer, som
egt rum mellan er och henne; hon hade kunnatl.
säga förlåtelse, men hon uttalade icke detta ord;.
det andra skrifvet i det ögonblick då ni lemnade
henne, och hvari hon försäkrar er om sin välvilja,
samt lofvar er sitt kraftigaste beskydd och försä- ;
krar er om en pension af 43500 francs, för den vård ;
ni haft om hennes barn? — Sv. Ni har frågat mig ,
om hr de Praslins förfarandeji afseende på barnens.
uppfostran; jag har försökt göra mina förklaringar
så tydliga som möjligt. Hvad mig sjelf beträffar, :
så var hertiginnans uppförande emot mig, likasom
mot alla dem hon kände och äfven dem hon mest
älskade, mycket ojemnt och ofta obegripligt. Jag
har lidit mycket både hvad min egenkärlek och
mina känslor angår; men vid andra tillfällen har
jag af henne blifvit behandlad med tillgifvenhet
och deltagande. Ofta har det händt att, en timma
efter sedan hon med bitterhet förcebrått mig det in-
flytande jag utöfvade i hennes familj, hon låtit
kalla mig för att bedja mig begagna detia infly-
tande för något ändamål eller någon önskan hon
hade. Ofta, efter att grymt hafva sårat mig, gjorde
hon mig en rik present; till och med de sista da-
garne af min vistelse hos henne, då hon vägrade
spisa tillsammans med mig och jag i hela husets
ögon snarare var bortkörd än på ett hedrande sätt
afskedad, hände det, att, då hertiginnan af en hän-
delse träffade mig, hon med ens visade mig samma
välvilja, som under de lyckligaste dagarna, och än
ytterligare skickade mig böcker för att förströ mig.l.
Fr. Detta visar väl än mera hertiginnans god-
het för er, hvarom jag nyss talade, en godhet som
så många gånger förnyades och som serdeles var
märkbar, då hon nyss förut visat det största miss-
nöje? — Sv Ar denna godhet icke snarare ett be-
vis på, att hennes missnöje härledde sig från enl:
retlighet i karakteren, som hon icke kunde beherr-
ska, än från några handlingar, som hon ansåg för
svåra? :
Fr. Denna retlighet i karakteren var ty värr allt
för mycket grundad på skäl, och ni sjelf har efter
er afllyttning från hertigens gifvit allt för ledsam-l(
ma bevis derpå; har vi icke i er brefvexling med
herr de Praslin och med hans döttrar, så mycket
ni förmådde, underhållit de känslor af harm, vrede!
och missämja, som existerade mellan herr och fru
de Praslin vid er flyttning: till och med då ni upp-
muntrade deras mod att bära deras olycka och er j
egen, innebar icke edert språk en förskräcklig upp-
muntran att bibehålla de känslor, som endast allt
för mycket herrskade i deras hjertan och hvaraf ut-
brottet hos herr de Praslin ledde till en så förfär--
lig utveckling? — Sv. O! jag svär inför er att uti
mina bref hyarken fanns list eller någon hemlig
mening; jag var tröstlös och jag uttryckte min för-
tviflan med för mycken värma, med för mycken
hänförelse. Jag förebrår mig det nu; men ännu en
gång, det var icke för att aflägsna dem från sin.
moder. Sakerna voro drifna till en ytterlighet, att
jag ingen ting förmådde; endast fru de Praslin för-!
mådde något. Jag inser nu, fast för sent, att jag
bordt aflägsna mig, öfverlemnande åt tiden att lugna
barnens känslor; men jag har icke velat öka det
onda; jag ville endast visa att jag led; tvärtom har
jag predikat undergifvenhet för dem. Det som va-l
rit mest olyckligt var att man för de unga flickorna l
på en gång ville slita band, som räckt under sex år.
Om fru de Praslin velat förklara sig med mig, taga
vår brefvexling under sin uppsigt, tillåta oss att d
och då återse hvarandra, skulle hvarken deras eller
mina bändslar hlifvit nunniagadae ,