Den lilla flickan försökte ej att göra någon
vidare invändning, utan lade blomsierbuketien
illbaka i korgen, hvarpå hon brast i tårar och
sick ut. .
Fru Sheppard, som med djup ledsnad var
vittne till deta uppträde, kastade en rädd blick
på Wood, liksom hon hade väntat att han skulle
sifva någon vink hur hon borde förhålla sig.
Men då hon ingen sådan erhöll, emedan snic-
aren var för mycket upprörd för att gifva akt
på henne, fördristade hon sig att yttra den far-
någa, att hon tilläfventyrs kom olägligt.
Olägligt! upprepade fru Wood; pja, det kan
ni vara säker på! Jag undrar hur ni kan våga
visa ert ansigte här i huset, slyna?
Jag trodde ni hade tillsagt, min fru, att jag
skulle komma in, svarade enkan, med ödmjuk ton.
J2, det har jag gjort, återtog fru Wood;
jag ville se huru långt ni skulle kunna drifva
er oförskämdhet.,
Jag är mycket ledsen om jag, emot min
vilja, förolämpat någon här, sade enkan och
kastade återigen en bedjande blick på Wood.
Stå inte och vexla blickar med honom midt
för mina ögon!, skrek fru Wood; pjag tänker
inte tåla en sådan oförskämdhet. Se på mig
och svara mig på en fråga. Men kom bara
ihåg: inga undflykter! intet annat än rena san-
ningen kan ställa mig tillfreds.
Fra Sheppard upplyfte sina ögen och fästade
dem på frågerskan.
VÄr ni icke mät. ess åt den der menniskan?,
frågade fru Wood, med en blick som var öm-
nad att krossa i stoftet bennes förmenta rival.