nedtagas från steglen och med stor högtidlighet
Tbegrafvas i kyrkogård, samt att hofrättens le-
I damöter skulle inställa sig vid begrafningsakten
och deltaga i sorgtågets. Berättelsen stödjer
sig på en i riksrådet C. G. Tessins otryckta
Idagbok antecknad anekdot om en dylik hän-
Idelse i Småland. Afven hunden omtalas här,
och konungens resa förbi afrättsplatsen. Men
Ihr C. har förlaggt lokalen emellan Kungsör
och Stockholm, i stället för i Småland.
Kapitel efter kapitel fortgår berättelsen med
någon läsvärd anekdot nästan i hvarje. Ur ar-
tistisk synpunkt kan väl mycket anmärkas,
särdeles emot skildringen af konung Carl XI:s per-
sonlighet, som visserligen var b-utal, men dock
kunde hafva framställts med mera konstnörlig
finhet och någon mnuancering. Då imedlertid
detta här icke utgör saken, kan man ej annat
än vara förf. tack skyldig för uppdukandet af
mingen ganska intressant framställning, särde-
Iles om de Liftändska utskickades och Patkulls
behandling. Lifligt gå sckerna undan. Konun-
gen är än i Stockholm, än på Kungsör; och
bar emellanåt också tid att skrupensan embets-
män. Ett af de märklhgaste uppträden i denna
genre skedde i Westeris, der konungen hade
åtskilligt otaladt med biskop: Cerlsson. Så
som br C. sarmmanväft berättelsen, ställes den-
na händelse i ett visst, icke uttsladt, men ge-
Inomskådligt förhållande till sjelfva konungens
död. Utan tvifvel är saken mysteriös, och hr
C. anför i bilagan 407, sisom han säger, n-lägt-
berättelser, fortplantade intill våra dagars. O-
nekligen är insinuationen, i fall den skulle vara
ogrundad, högst ohygglig. Vi vilja, såsom på
en gång prof af hr C:s framställningssätt och
exempel på bokens innehöl!, anföra historien
(sid. 136 0. följ.)
Konungen befann sig denna gång efter sin
hemkomst till Stockholm illamående, och ar-
chiatern Urban Hjärne fann detta så betänkligt,
att han:
i ett yttre rum tog stallmästarn Hård afsides och
uppmanade honom att noggrannt redogöra, ända till
de minsta omständigheter, för allt hvad som före-
lupit med konungen, från den stund han lemnade
bufvudstaden och tills han först känt sig illamåen-
de, äfvensom huruvida han förtärt något ovanligt,
eller sådant som ingen mer än han sjelf smakat.
Sannfärdligen jag kan påminna mig något, som
Hans Mej:t ensam smakat, med undantag af den
Heliga Nattvarden, svarade Hård; i den tokroliga
ton, som var honom egen.
Det var, på min ära! en öfverraskande nyhet —
utbrast Hjärne, förvånad — så vida det icke är ett
lika oförklarligt skämt. Har Hans Maj:t under sitt
korta vistande på landet begått den Heliga Natt-
varden ?
Om de Heliga Sakramenterna och konungens hö-
ga person skämtar jag aldrig — återtog stallmästarn,
icke utan hetta — och efter presten och läkaren
hafva medfödd rättighet att lägga sin näsa i all-
ting, så skall jag sanningsenligt berätta herr archia-
tern hela förloppet. Då vi på bortresan färdades
genom Westerås, gästade vi en dag der på slottet
hos landshöfdingen baron Polycarpus Cronhjelm.
Hela ortens adel, embetsmän, borgare och fasiig-
hetsägare uppvaktade i underdånighet vår nådige
konung, och biskopen med sina consistoriales ute-
blefvo naturligtvis icke. Gud vet hvaruti den hög-
vördige herrn förbrutit sig, eller på hvad sätt ban
förtörnat vårt nådiga majestät; men så erbarmligt
bar jag aldrig hört någon bli tilltvålad, som herr
doktorn vid detta tillfälle, och det i närvaro af snart
sagdt hela sitt stift. Han ömsom rodnade och blek-
nade, stammade och mumlade en hop ord, som
knappt hördes och ej hängde ihop; tills kungen,
som var förfärligt ond, befalite honom tiga och pac-
ka sig bort. Biskopen blef, med ett ord, handte-
rad så, att han ej var värd en disktrasa, och somli-
ga gjorde det ondt om honom, andra skämdes på
hans vägnar. Också blängde hen, då han gick, som
en tiger, och det var ett halft underverk, att han
ej fick blodslag på stället, så lågande röd var han
ända upp till hårfästet. När vi sedermera kommo
till Strömsholm och Hans Maj:t sofvit ett par nät-
ter på saken, började det ångra honom att kafva så
illa tilltygat prelaten. Han medgef sjelf, att förfa-
randet varit orättvist, olämpligt, förfördelande och
öfveriladt. Men hvad som blifvit yttradt inför en
så talrik folksamling kunde ej göras osagdt, och
kungen åstundade väl att upprätta biskop Carlsson,
dock naturligtvis utan att nedsätta sig sjelf. En
morgon kallade mig kungen in i sitt sofrum, der
han då var ensam, och yttrade: Låt sadla din häst,
,Gustaf Hård! och rid in till Westerås samt helsa
doktor Carlsson från mig och tillsäg honom, att jag
glömt det framfarna; bed honom göra sammaledes
och komma hit ut till Strömsholm nästa lördags
morgon, samt medföra kalk och patån; ty jag vill
ur hans hand anamma det Heliga Sakramentet.
Jag lydde och biskopen också, ehuru hans utseen-
de var hemskt och hela hans väsende slutet och
förstämdt. Hans Maj:t tog väl emot honom; men
den högvördige herren tycktes ej ba mål i munnen
för att svara annat än ja och nej . .
Och han gaf Hans Maj:t nattvarden?, afbröt
Hjärne, lifligt. -
Ja visst — genmälte Hård. — Men då kungen
sedermera ville behålla honom hos sig en eller par
dagar, skyllde han på embetsgöromål, som ej utan
mehn kunde uppskjutas. Hans Maj:t sjelf bad ho-
nom då resa i Guds namn; ty archiatern känner
kungens sätt, att tjensten går framför allt, och han
försakar långt hellre ett nöje, än tillstädjer någons
försumlighet i embetet.
Nog, herr stallmästare, och tack för upplysnin-
garna! yttrade Hjärne, som föll in i djupa funde-
ringar.
Högeligen förbunden, att archiatern så behagar
kalla min berättelse. Visste jag något mera, så...
Behöfs ej! föll Hjärne Hård ännu en gång i ta-
let, bugade sig hasttgt och återvände, långsamt och
tankfull, till Tessins boning.
Konung Carl XI:s sjukdom, död och pom-
pösa begrafning omtalas i de följande kapitlen.
Man får läsa en mängd franska bref från Nic.
T.scin, hvilka såsom autentika gifva ganska
märkliga inblickar i flere af tidens förbål-
landen.
Vid delens slut är man kommen så långt, att
ritningarne till det nya kongl. stoltet öro in-
lemnade till Carl XI:s förmyndare med gamla
enkedrottningen i spetsen; de approberas och
Tessin belönas. Men inviges i hofintrigerna
och ser buru statssekreteraren Piper på en
rr a a ers a