Fr. Herrskade icke vid denna tid fullkomligt
godt förstånd mellan hertiginnan och hennes
man? — Sv. Nej, min herre; den guvernant,
som företrädt mig, underrättade mig att det
ofta var tvistigheter mellan herr och fru de
Praslin och anbefalide mig störs!a varsamhet i
afseende på dem.
Fr. Har ni verkligen iakttagit denna varsam-
het? — Sv. Under en lång tid var det icke af
nöden, ty jag lefde med barnen isolerad i hu-
set; jag såg inter.
Fr. När började detta förhållande att upp-
höra? — Sv. När flickorna började exa till,
närmade sig fadren åem oftare och följaktligen
äfven mir, eraedan jag ick2 lemnade cem. Fru
de Praslin höll sig ifrån dem, ty hon tog emot
mycket folk i Paris och vistades hos sin fader;
och på landet drog hon sig ofta tillbaka på si-
na rum och lefde för sig sjelf; hon spisade ofta
ensam. Jag misstänkte, att detta kom afnågot
förhållande mellan henne och hr de Praslin,
hvilket jag icke kände.
Fr. Tvingade ni er icke, att imedlertid, Iik-
mätigt er pligt, så mycket möjligt var söka
närma modrens och döttrarnes hjertan och sin-
nen till hvarandra? — Sv. Jag försökte fl ra
gånger att härom tala med madame de Praslin,
men hon ville aldrig ge mig del sf hennes af-
sigter med barnen. Hon lät mig veta, att hon
icke gillade den riktning, som hr de Praslin
gilvit åt undervisningen och studierns, men att
hon lofvat honom att helt och hållet åt honom
öfver!emna barnens ledning, så linge deras upp-
fostr2n påstod. Aldrig gjorde hon en fråga om
någon af hennes döttrars moral eller begrepp;
aldrig gaf hon mig någon instruktion som rörde
dem, om icke i några detaljer, som hörde till
toiletten. Aldrig sökte hon fästa barnen vid
sig; hon talade högst sällan vid dem. Då vi
voro ensamme, hölls samtalet vanligtvis blott
emellan henne och mig öfver frågor rörande
litteraturen, i hvilka barnen, i anseende till sin
ålder och bildningsgrad, icke kunde deltaga.
Dessa samtal tröttade barnen och gjorde att de
önskade blifva ensamma med mig, som då var
bättre efter deras önskan. De fruktade mycket
sin moder, men de visade sig alltid undergifna
och fulla af vördnad för henne.
Fr. Har ni icke märkt mer än en gång, att
detta hertiginnans förhållande till sina barn,
denna nästan fullkomliga afskiljdhet, hvari hon
hölls från allt som angick dem, hade blifvit
mycket plågsam för henne och orsak till miss-
sämja mellan henne och hr de Praslin? — Sv.
Jag tror tvärtom, på själ och samvete, att her-
tiginnan vid denna tid var mycket mer uppta-
gen af sina tankar på hertigen, än på hennes
unga barn, dem hon knappt såg och dem hen
aflägsnade då fadren var närvarande, för att få
vara ensam med honom, eller från hvilka hon
frivilligt höll sig aflägsnad, då herr de Praslin
icke var der, för att sk. ffa sig ett vapen mot
honom i de förebråelser hon gjorde honom, öf-
ver det sätt, hvarpå ban styrde och ställde inom
deras hus. I början ville aldrig hertiginnan, då
vi voro på landet, göra en promened tillsam-
mans med oss; sedan ändrade hon sig.
Då hr de Praslin lekte med barnen och der-
under endast gaf korta svear på de frågor hon
oupphörligt ställde till honom, för att draga
uppmärksamheten på henne, lemnade hon van-
ligtvis rummet, i det hon på ett mycket tyd-
ligt sätt uttryckte en retad afund öfver den
uppmärksamhet, som hr de Praslin lenfnade åt
hennes barn framför benne; barnen hade tidigt
märkt denna känsla och blifvit intagna af ett
slags retlighet mot deras moder, och med den
oskyldiga elakkLet, som barn stundom ega, låtsat
trotsa denna känsla genom att visa en ännu
större ömhet för fadren och jemt bålla sig om-
kripg honom; och jag, som såg det verkliga
onda detta slags strid verkade hos barnen, jag
egde imedlertid icke förmåga att ständigt hin-
dra följderna. Sedermera bar mihända den
utomordentliga tillgifvenhet, jag fattat för bar-
nen, hindrat mig alt vara fullkomligt opartisk
i de frågor, som hvar dag förnysde sig; jag
kunde icke söka att till bertiginnan närma
dem, som hon hvarje dag med vilja eller åt-
minstone af mycken oförsigtighet aflägsnade
ifrån sig.
Fr. Uti allt hvad ni säger söker ni bestämdt att
kasta all skuld på madame de Prsaslin; imedlertid
borde den förskräckliga ketestrofen, som slutat hen-
nes lif, göra er mer sparsam i ert sätt att döma.
Efter det sätt, hvarpå ni talar, är det tillåtet att
betvifla, att ni gjort allt hvad ni bordt, för att göra
slut på ett så svårt förhållande och att till deras
moder återföra barnen, till hvilkas kärlek hon ha-
de så stora rättigheter och öfver hvilka ni tyckts
utöfva en nästan absolut myndighet; beviset på
denna myndighet har man i edra egna och deras
bref; det är således tillåtet att tro, det ni på långt
när icke uppfört er så, som ni under dessa olyckli-
ga förhållanden bordt göra. — Sv. Jag skulle ej för
allt i verlden vilja, att man anklagade mig för att
hafva felat emot vördnaden för hertiginnan de Pras-
lins minne; men ni har frågat mig om sanningen,
och jag är skyldig att säga den hel och hållen: jag
anklagar icke hennes bjerta eller hennes känslor,
men hennes karakter, för ögonblicket retlig och svår,
hvilket gjorde henne oförmögen att uppfostra så
många barn, till ålder, lynne och karakter henne
fullkomligt motsatta. Hon egde icke, hvarken i sin
ömhet för dem den häpvgifvenhet eller den lätthet,
som intager ungdomens bjertan; lättretlig i emåsa-
ker, der det fordrades fördragsamhet, visade hon sig
tvärtom, till en godtgörelse för denna onödiga sträng-
het, alltför svag då omständigheterna fordrat, att
modren bordt vara sträng. Det var detta förhållan-
de, som föranledt hr de Praslin ätt fordra en full-
komligen afskiljd uppfostran för barnen. Men hans
vana att ofta vistas hemma och det behag han
fann i sina döttrars sällskap, gjorde att han smånin-
gom blef efterlåten för detta afskilda uppfostrings-
system. Fru de Praslin blef uppretad deröfver; ty
dittills bade hon, utan någon synbar svårighet, va-
rit undergifven den en gång antegna ordningen.
Redan vid mitt inträde i huset hade hon gifvit mig
tillkänna, att det skulle så vara och att hon skulle
TOP ST TUI SNRR