Jag är inte mätress åt någon menniskax,
svarade enkan, i det hon rodnade ända upp till
linningarne, men bibehöll icke desto mindre
sitt blygsamma skick och sin ödmjuka ton.
Ni ljuger! skrek fru Wood. ,Jag är för väl
underrätiad om era förhållanden, för att tro er.
Lastbara qvinnor bältra sig aldrig. Han der
har sjelf berättat mig så mycket om er...
Min bästa vän!, afbröt Wood henne, pför
Guds skull... .n
Jag vill talan, skrek hans hustru, utan att
göra minsta afseende på hans bön; jag vill säga
denna föraktliga varelse hvad jag vet om henne,
— och hvad jag tänker om henne.n
Inte nu, min söta vän, inte nu,, bad Wood.
Jo, just nun, återtog den i raseri bragta
frun. Kanbända återfinner jag aldrig något så
lägligt tillfälle. Hon har sUtbittills varit D03
slug att hålla sig undan för mig, och jag tviflar
ingalunda att hon hädaneft.r lirer akta sig att
någonsin mer komma för mina ögon.n
Det var jag skull till, min sötaste vänv,
anmärkte snickaren; j2g var alltid rädd, att,
om ni fick se henne, skulle der bli ett sådant
uppträde, som nu ägt rum. -
Hör mig, min fru, jag ber er sade fru
Sheppard; om ni behagar hemsöka någon med
er vrede, så låt den utbryta emot mig, och
icke mot er förträffliga make, hvars enda fel
ör att hafva öfvat barmhertighet mot ett så
ovärdigt föremål, som jag är.
Ja, i sanning ovärdigt! yttrade fru Wood
med hånfull min.
Jag är skyldig honom sallt, fortfor enkan,
psjeifva lifvet — ja, mer än lifvet, — ty utan