märkvärdigaste skiljaktighetersa mellan den arma förkastade varelse, som, nediryckt af fattigdomen och förtärd af blygseln, hade sökt en ögonblicklig lindring i den döfvande dryck, som med rätta blifvit kallad den värsta likedom för ett sjukt sinne, — och samma varelse, sådan hon nu var, sedan lyckligare lefnadsomständigheter tryggat henne mot denna last, och återgifvit henne beqvämlighet och lugn, om ej sällhet, — det var hennes muns utseende. I stället för den höga, feberlika rodnad, som för några år sedan betäckte hennes läppar, märktes nu en svag, men ren rosenfärg, som utvisade a!t hon helt och hållet ombytt sina vanor; och ehuru munnens form var i det hela oförändrad, hade den likväl fått ett annat uttryck, så att den ej längre kunde anses skämma bort det öfriga ansigtet. Öfver hufvud hade hela hennes utseende undergått en stor förändring. AHa de vackra partierna: af hennes ansigte framlyste klarare än förr, medan de mindre vackra (och dessa voro jemförelsevis få) syntes antingen försvunna eller öfverskuggade af de andra. Ännu mera anmärkningsvärdt var, att hennes ansigte hade fått hvad som förut der saknades, eller åtminston? icke syntes, nemligen dessa fina drag, som utvisade, att hennes rätta plats i samhället var lingt öfver den, på hvilken händelserna hade nu ställt henne. God dag, fru Sheppard, sade snickaren, och gick emot henne, under det ban försökte att ant:ga en så glad och lugn uppsya ban möjligen kunde; phvad är det, som för er bit till staden, säg? Det är ingenting, som fattas er, vill jag boppas?