märkvärdigaste skiljaktighetersa mellan den arma
förkastade varelse, som, nediryckt af fattigdo-
men och förtärd af blygseln, hade sökt en ögon-
blicklig lindring i den döfvande dryck, som med
rätta blifvit kallad den värsta likedom för ett
sjukt sinne, — och samma varelse, sådan hon
nu var, sedan lyckligare lefnadsomständigheter
tryggat henne mot denna last, och återgifvit
henne beqvämlighet och lugn, om ej sällhet, —
det var hennes muns utseende. I stället för
den höga, feberlika rodnad, som för några år
sedan betäckte hennes läppar, märktes nu en
svag, men ren rosenfärg, som utvisade a!t hon
helt och hållet ombytt sina vanor; och ehuru
munnens form var i det hela oförändrad, hade
den likväl fått ett annat uttryck, så att den ej
längre kunde anses skämma bort det öfriga an-
sigtet. Öfver hufvud hade hela hennes utseen-
de undergått en stor förändring. AHa de vackra
partierna: af hennes ansigte framlyste klarare
än förr, medan de mindre vackra (och dessa
voro jemförelsevis få) syntes antingen försvunna
eller öfverskuggade af de andra. Ännu mera
anmärkningsvärdt var, att hennes ansigte hade
fått hvad som förut der saknades, eller åtmin-
ston? icke syntes, nemligen dessa fina drag, som
utvisade, att hennes rätta plats i samhället var
lingt öfver den, på hvilken händelserna hade
nu ställt henne.
God dag, fru Sheppard, sade snickaren, och
gick emot henne, under det ban försökte att
ant:ga en så glad och lugn uppsya ban möjli-
gen kunde; phvad är det, som för er bit till
staden, säg? Det är ingenting, som fattas er,
vill jag boppas?