Be ra , OT, BN es digt ut ifrån föräldrahuset, innan deras förstånd hunnit utbildas eller deras grundsatser så stadgas, att. de kunna motstå alla frestelser. De olyckliga qvinnorna ana ej den list och den olycka, som ligger dold bakom de skrytsamma och prunkande löften, hvarmed de så ofta dåras. Detta, tillika med det egna i vårt nationallynne, att vilja synas mera än man är, hvilket åter har sin orsak i det ringa aktade arbetet, bidrager ej så ringa till, att deras tankar och önskningar sträcka sig längre än till den klass dit de egentligen höra, hvarföre de ock dyrt nog få plikta. — Arbetarne i allmänhet och qvinnorna i synnerhet äro knappt ansedda annat än som ett slags arbetsdjur inom de förmögnares hus: med de fattiga tjenarinnorna, ofta blottställda för misshandlingar och förebråelser, tycka de unga männen sig kunna handla och förfara efter godtycke; häraf härleder sig obestridligen största delen af det i motionen öfverklagade sedeförderivet; och blir således arbetet i stället för att vara, som det borde, en välsignelse en förbannelse; ty den tjenande qvinnan eger ganska litet skydd hvarken till heder eller existens. — Man torde äfven nu förebrå mig, att, jag är för hård i mitt omdöme om de högre klasserna; jag är det ej; att det gifves många hedrande och efterföljd värda undantag kan lika litet bestridas, som att det gifves undantag från hvar regel. Ej sällan hör man i dessa upplysningens tider, vid fråga om en förförd eller fallen qvinna af tjen-steklassen, det är ju bara en piga, och likväl är det för hepne lika svårt, lika smärtsamt och vanhedrande aw hafva felat, som för damen; ja, svårare, då som det oftast händer hon blir lemnad utan hjelp eller understöd af den som är orsak till hennes olscka; hjelplös och ensam är det ej underligt att hon slutligen förtviflar och med nedslaget mod sjunker i fattigdorh och elände, hvarefter hon med barnet faller fattigoch barmhertighets-inrättningarne till last; — Att den värde motionären genom sitt förslag vill söka förekomma äfven detta, förmodar jag, men om afsigten genom det kongl. brefvets upphäfvande dermed vinnes är osäkert. Före den tid då detta kongl. bref utfärdades fanns väl ej så stort antal oäkta barn, proportionsvis till folkmängden, men deras antal som afdagatogos var många gånger större än nu. Och som bevis på detia yttrande torde jag få nämna, att då i Carlskrona för 40 å 50 år sedan en stor brunn rensades, funnos deruti skeletterna af ej mindre äp 28 barn, hvilka, till följe af lagarnes orättvisa stränghet, af de olyckliga mödrarne, våldförande naturens heligaste känstor för att undslippa det kränkande skamstraffet, der blifvit nedsänkta. Berättelsen härom är mig enstämmigt af flera trovärdiga personer meddelad. Detta ör ett tillräckligt ohyggligt bevis å det olämpliga att på qvinnan tillämpa stränga lagar i afseende på sedligheten; kan det ej lyckas att på annan väg förbättra moraliteten, lyckas det visst intet med straff. Vid det samtal, jag här ofvan omnämnt, i anledning af hr hofpredikanten Wenströms. motion, angafs som motiv för den åsigt ofvanbemälde herre, med hvilken jag talade, hade, att de tjenande i lyx och granna kläder täfla med sina matmödrar och de förmögnare. Detta ansåg han som ett bevis på att de vilja väcka uppseende och behaga. Det är ty värr alltför sant att tjenstepigor, helst i Stockholm, ådagalägga en lyx i kläder, som är ganska öfverdrifven och ej tyckes passa för de lönevilkor, de vanligen pläga erbålla: men hvad bevisar det? jo, att matmödrarna just vilja hafva dem sådana, troligen som bevis på sin egen välmåga och frikostighet. — Den, som vill göra sig mödan att någon gång titta in på adress-kontoren, skall blifva öfvertygad om, att den piga, som är klädd i fina kläder, får förr tjenst, än den som är tarfligt om än anständigt klädd; de måste derföre alla så mycket som möjligt rätta sig efter det gamla ordspråket: som man är klädd, så blir man hädd. Det finnes ett sällskap för Dygdigt och troget tjenstefolks belönande. Kunde och ville detta sällskap verkligen göra något för tjenarnes gagn och bästa, skulle jag vilja uppgifva ett sätt, fastän ej planmessigt, för dem att ganska nyttigt visa sin tillvaro. De kunde på lämpligt sätt söka uppmuntra, matmödrarna att mera vårda sig om sina tjenares framtida väl, samt tjenarne till sparsamhet och anständig tarflighet i klädsel, samt att de gjorde något afseende på sin framtid. Den, som iår efter annat under sin bästa ungdom och arbetstid ej kan få något öfverskott af sin arbetsförtjenst, har i alla fall ingen framtid. Det torde vara detta sällskap förbehållet, att i någon mån försöka börja förskaffa tjenarne en ljusare sådan, än den som pu visar sig i perspektiv. Om kusbönder och matmödrar, då de städja tjenare, gjorde det oeftergifiiga vilkoret, att ej få begagna några lyxartiklar, ej erhålla bränvin, med mera, som kunde vara nyttigt, utan kläda sig tarfligt och anständigt; och med detta vilkor förbunde det tillägg, att tjenaren erhölle några riksdaler större lön än vanligt, hvilken lönförhöjning tillika med den besparing, de möjligen kunde hafva af förminskade utgifter till kläder, kunde insättas i sparbank och ej få lyftas förrän de slutade upp I med att tjena; sparbanksboken vore då ett bevis på ömsesidig ordentlighet i detta afseende samt kompetens för sällskapets uppmuntran eller belöning. — Afven skulle jag vilja föreslå, att för de tjenande söka bereda nyttiga och själsodlande nöjen och förströelser vid deras fristunder, och borde detta, för sällskapet för dygdigt och troget tjenstefolks belönande, ej vara svårt att åstadkomma; och skulle det säkert verka mera godt, än de partiella belöningar, de nu utdela. — Detta är väl ett förslag, som hvarken är nytt eller egentligen hörer till skyddsföreningens verksamhet; men jag anser allt, som kan förädla, upplyfta och förbättra den arbetandes ställning, så vidt föreningens tillgångar och tid det medgifva, böra blifva föremål för föreningens omtanka. Tillika torde det ej förbises att alla förbättringar, som åt detta håll kunna göras, mera äro för den uppväxande generationen, än den nuvarande; och har man så mycket större anledningar hoppas att kunna lyckas. Det har också förut, som jag vill minnas, af hr major Ehrling blifvit yttradt, att föreningen borde sätta sig i kommunikation med alla andra sällskaper, som hafva någorlunda -enabanda syfte som skyddsföreningen; just derföre har jag ansett ofvannämnda förslag såsom mera lätt att verkställa. Att det skulle medföra goda resultater, derom är jag fullt öfvertygad; och har det redan delvis blifvit utfördt af hr grefve Rudensköld på Leckö, med resultater, som lofva det bästa för framtiden. Af hvad jeg här ofvan haft äran yttra. torde möjligen någon vilja draga den slutsats, att jag anklagar och förebrår de högre sam hällsklasserna för osedlighet och fritager de arbetande derifrån; så är likväl ej min mening, långt derifrån; jag icke allenast erkänner att inom de arbetande klasserna o-! sedlighet finnes, utan att den förefinnes i en beklacliotvig cancka hägg avrad: man jag har härmod